En månad till har gått

Jag börjar verkligen tappa intresset för bloggen. Vet inte varför jag delar min vardag på nätet. Mest känns det som jag gör det för min egen skull, som en slags dagbok. Ett sätt att spara bilder i en viss ordning.

till exempel dessa grabbar. Typ gosigast i världen.

Saker som upptar mitt innersta skriver jag såklart inte om här, det är saker jag vill behålla i min lilla sfär.
Men, om jag nu ska krysta fram ytterligare ett inlägg, sen senast har jag börjat jobba på Friskis Lindhagen, vilket känns som den naturligaste sak i världen. Jag började bara liksom. Trivs bra med både själva anläggningen, som är ljus och har stoooora fönster åt alla håll, och med mina kollegor. Så det gick hur smooth som helst.

det här var första morgonen kl 5:56 ca. Tjoho, nya jobbet, here I come!

Yogaledandet går också som på räls, även om jag kan känna tendens till att hjärnan styr in på samma spår som innan en föreställning. Jag tror på något sätt att jag ska prestera och att jag har en enorm utantill-läxa (vilket iochförsig aldrig någonsin varit ett problem) och att jag måste preppa på ett visst sätt: sova ett visst antal timmar, ha lugn och ro innan, äta saker som är bra för stämbanden osv, men så kommer jag på att jag bara ska leda ett yogapass, inte sjunga Elektra i Berlin eller liknande. Och det känns alltid så kul, och jag får fint gensvar. Efter den här dryga månaden jag har hållit på, slappnar jag av mer och mer för varje gång. Jag törs gå in mer och mer i positionerna, och jag törs uppmana mer och mer till att verkligen använda sig av andningen. Efteråt mår jag alltid jättebra.

ibland känns det såhär

och ibland har jag lika mjuk ryggrad som roland

Mitt liv består av Smilla, yoga, jobbet och att sköta tillvaron hemma, vilket inkluderar katterna. Och så Jacob och även Fanny, som är hos oss nästan varje dag. Det känns så mysigt, som om vi är en liten familj. Jag, Jacob, Fanny och djuren.

världens bästa skor (altra) och världens bästa hund.

kattliv. ligga utanför ytterdörren och lukta i en ventil.

man kan hänga på kökssoffan också

med altraskorna kan man klättra lite och plötsligt hittar man graffiti på ställen man inte kommit åt att se tidigare

röd grape. mums.

älskar att smillas öron blåser i vinden! hon ser ut som någon annan.

Sjunger gör jag inte alls. Jag har lämnat något bakom mig. Jag har lämnat den gamla Gunilla, hon som var operasångerska, gift med en diplomat och bara reste hela tiden och sjöng roller som nästan tog död på henne. Den nuvarande Gunilla lever ett annat sorts liv. Hon har katter och en hund och håller på med yoga. På så sätt mår hon så in i helvete mycket bättre, på alla sätt. Nu-Gunilla äter nästan aldrig kött. Det bara försvann ur livet, utan att lämna ens en tanke av saknad efter sig. Det fanns helt enkelt inget behov av att äta vänner längre.
Då-Gunilla var, kan jag tycka nu, otroligt naiv, gränsande till dum i huvudet och helt fast i gamla, spyframkallande könsroller. Skadad av slätstruken frireligiös uppväxt, en mor som aldrig ville bli mor och en far vars enda vilja i livet var att få en egen familj, flykting, barnhemsbarn och övergiven som han var. Ätstörningar och en tabu-inställning till allt som hade med den egna kroppen och sexualiteten att göra gjorde inte livet enklare. Och inställningen att man som god kristen alltid skulle stå tillbaka för andra och vara god intill självutplåning gjorde tonårstiden och vuxenblivandet till ett virrvarr av motsägelsefulla tankar, känslor och upplevelser.

kära pappa. älskade dig så mycket, ändå är du i mångt och mycket en gåta.

vad vore tillvaron utan denna tjej!

tål att tänka på

Det lustiga är att jag i hela mitt liv bara önskat mig en sak: att ha lugn och ro och inte väcka massa uppmärksamhet.
Jag har aldrig någonsin känt mig som människorna runt omkring mig, de där svenska människorna vars liv var helt annorlunda än mitt, då, i Sundbyberg på 70-talet. Jag har alltid burit på en enorm känsla av utanförskap, en vilja att skapa något av mina känslor och min kreativitet, men samtidigt ville jag aldrig märkas. Och så blev jag Wagnersångerska och sjöng de mest extrema roller som existerar. Hur gick det till? Det kändes som det var det lättaste i världen att fläka ut mitt inre i roll efter roll. Ingen känsla var mig främmande, verkligen ingen. Ändå så höll jag på ta kål på mig. Trodde aldrig att det var nog. Det gick ju lätt, då kan det ju inte vara tillräckligt?!