Det regnar och är grått. Stormen Helga är på väg in över Sverige.
Jag började fredagen med att leda yoga på Sveavägen kl 7 imorse. Det kändes inte så jättekul att gå upp, kolmörkt, regn, ledig dag...men jag måste säga att det är ett otroligt skönt sätt att börja dagen på. Kvart över åtta var jag hemma igen och redo för hundpromenad, det var dock inte sömntutorna men efter lite lock och pock fick vi även Egon med oss.
Egon är världens tröttaste hund. Jag tror att han aldrig har haft det så rofyllt som nu, så han kan kanske för första gången i sitt liv verkligen slappna av. Det kommer inga andra hundar/barn/människor och tar hans saker eller väcker honom stup i kvarten.
Han är fortfarande inte så värst bra på hundmöten, men har ändå lugnat ner sig riktigt ordentligt. Jag jobbar hårt på att få honom att förstå att jag sköter alla möten, han behöver inte ta något som helst ansvar annat än att bara ta det lugnt och hålla sig i bakgrunden.
 |
| stor och liten |
Den 22 december kommer Elin och Duncan hem, jag längtar verkligen. Efter det som hänt i Paris känns det ännu viktigare att träffas och vara i varandras närhet. Det känns skrämmande overkligt att terrorismen finns mitt i Europa, bland glada människor som njuter av livet en ledig fredagskväll.
Annars, här hemma, händer inte så mycket. Jag har jobbat mer under en period och gör det någon vecka till. Hundarna och yogan tar mycket av min tid.
 |
| Egon och jag slappar framför tv:n |
 |
| Egon och Jacob kör lite AW |
Jag fick en fråga om jag var intresserad av en roll, och provsjöng för en vecka sen. Fick inte rollen. Jag vet inte vad jag ska tro, kanske är jag bara slut helt enkelt. Jag tycker jag har massa att ge på scen, men jag kanske är helt fel ute. Hur som helst, när jag väl fick beskedet, kändes det rätt okej. Även fast jag började tänka i banor av att komma tillbaka till scenen.
På tal om scenen...den 1 december var det exakt 30 år sedan jag debuterade. 30 år! Lång tid!
Då var jag en liten elev som gjorde sin praktik på anrika Deutsche Staatsoper Berlin. Jag blev "sedd" och den tidens store DDR-export,
tenoren Peter Schreier, kallade mig "das Mädchen mit die wunderschöne Stimme" (flickan med den undersköna rösten).
Han sjöng även Tamino i denna min allra första uppsättning. Minns overklighetskänslan av att det var HAN som låg där på scengolvet när vi, de tre damerna i Trollflöjten, sprang in för att rädda honom. Jag inser när jag läser om honom, att han då, 1985, var 50 år gammal, dvs ett par år yngre än vad jag är nu. För mig kändes det som om han var ofattbart mycket äldre än vad jag var. Och det var han ju, men ändå...jag är ju inte sådär gammal! Eller jo, det är jag ju. Fast idag är Peter Schreier 80. Och det känns lika gammalt som jag tyckte att 50 var då. När jag är 80, sitter jag väl här och gnäller över att jag inte får några roller längre trots att jag har så mycket kvar att ge. Haha.
 |
| Såhär såg jag ut då, för trettio år sedan! |
De där åren i Berlin känns så avlägsna idag. Då fanns muren, die Mauer, kvar som en evig påminnelse om motsättningarna mellan öst och väst. Människorna kunde inte resa som de ville, de var instängda i sitt land. Och så plötsligt, i november 1989, förändrades Europa.
Vilka minnen.
 |
| Roland tycker fortfarande att den där nya hunden kan flytta igen, men han börjar vänja sig lite smått. |
 |
| annars består tillvaron mycket av dessa älsklingar. |
 |
| jag finner inga ord |
Nu ska vi ut i stormen Helga, eller vad den hette.
Lugn, ljus och värme önskar jag dig.
Namasté.
Kommentarer
Skicka en kommentar