Förra veckan blev det plötsligt sommar, 25 grader varmt, solsken varje dag, ja, kort sagt, högsommar! Men nu är det mer "vanligt" igen, 7 grader, duggregn och iskallt.
S.U.C.K.
C´est la vie en Suède, je sais, men ändå...deppkänsla. Nåja, hundarna, och speciellt Smilla, tycker detta är mycket skönare. Och påverka kan jag ändå inte göra så jag släpper det.
Släpp!
|
Detta är inte idag. men snart är den här på riktigt, sommaren! Välkommen, vi längtar. |
|
Jag är så glad varenda dag, tralalala. Egon tycker varje dag är toppen. |
|
Vi åkte buss till mormor förra helgen. För varmt tyckte de fyrbenta. |
Annars händer inte så mycket. Jag yogar på.
I veckan krånglade headsetet och jag bestämde mig för att strunta i det. Vilken LÄTTNAD. Äntligen kändes det som jag talade direkt till dem som kom, inte genom nåt instrument. Och jag kan använda min röst, inte hålla på att tänka att jag måste prata försiktigt så inte öronen krullar ihop sig på dem som sitter där i Sukhasana och ska fokusera.
Tjohejsan, det var ett steg i rätt riktning minsann!
Jag var även på en intervju för en grej i höst. Vi får se vad som händer med det.
Frågan var om jag kanske var överkvalificerad. Kanske måste jag börja inse att jag har en massa kompetens. Jag har så lätt för att alltid tycka att jag inte kan nånting, och att allt jag varit med om är fullständigt försumbart. Hur som helst, så hoppas jag att detta blir av. Jag tror bara att min kompetens gör att jag kan tillgodogöra mig detta ännu mer.
Självklart är det är en bra grej i livet att ha ett visst mått av ödmjukhet. Men att veta vad jag kan och värdera det är viktigt om jag inte bara vill stå och stampa på samma ställe.
Och det vill jag inte. Så då släpper jag även denna dumma/felaktiga form av ödmjukhet.
Släpp!
|
hint hint...vad var det jag gjorde egentligen.... :-) |
|
roland tycker att ett leende kan rädda vilken dag som helst |
I fredags, den 13 maj, var det exakt 28 år sedan jag gifte mig. Det var en fredag den gången också, men jag tror inte det hade någon betydelse för äktenskapets vara eller icke vara. Med största sannolikhet hade det inte gått bättre om vi gift oss en lördag istället.
Då såg världen annorlunda ut. Berlinmuren stod kvar, vi bodde i Östberlin och DDR, dvs Deutsche Demokratische Republik, var en verklighet. Vi gifte oss på Svenska Ambassaden i Paris. Ca 20 år senare flyttade Elin dit och bor fortfarande kvar, hennes hemstad numera.
Elin låg i min mage och den enda Jacob som fanns i min närhet var min pappa.
Jag var 26 år och trodde att kärleken och karriären skulle hålla hur länge som helst. Uppfostrad i ett frikyrkligt hem som enda barnet till gamla föräldrar, och speciellt en mamma med väldigt trånga vyer, var jag otroligt naiv i min syn på livet.
Ja, ja. jag fick lära mig! Och såhär 28 år senare kan jag säga att man vet inte ett endaste litet dugg vad som komma skall. Och tur är väl det.
|
Här firar jag den 28:e bröllopsdagen med att träna lite på World Class Vasastan. |
Snart kommer Elin hem och det ska bli jättekul! Och snart är det sommar och semester, och snart ska jag börja leva i nuet istället för att tänka i framtiden, haha!
|
kommer inte ens ihåg vad som var så roligt här.... |
|
men vi kunde inte sluta skratta |
|
Såhär brukar Elin se ut när hon går på stan |
|
och jag vill ju inte vara sämre |
|
undrar vad de pratar om? |
|
älskar den här |
|
tror tussen tänker precis som Puh |
|
Paris i höstas. Måste snart dit igen. |
Hejdå. Skriver snart mer om mina storstilade planer.
Tschüss, bis bald!
Kommentarer
Skicka en kommentar