Den där katten Tussen, han den knasige som både blev hängande i ett träd, fångade en skogsduva samt blev attackerad av en mås, han blev i extas när jag kom hem inatt. Han sprang runt och hoppade, kröp in under mattor, sjöng en tvåtimmars-konsert, och, det bästa eller värsta, hur man nu ser på det, han lyckades trassla in sig i min mobil som satt fast i datorn med usb-sladden. I vilket fall lyckades knasbollen få sladden som ett skärp runt sin lilla mage, och så drog han ner mobilen i golvet med en duns. Han brydde sig inte ett dugg, jag tog loss honom från sladden och han fortsatte springa in under mattor och upp i sängen och så. Bara det att idag är mobilen HELT död. Den går inte ens att ladda. Det går inte att slå in PIN-koden ens. Så, thanks to Tussen, är det bara att använda min gamla Ericsson från...ja, vad kan det vara...2002? Bilderna på Jacob jag har däri ser i vilket fall ut att vara från ett annat liv. Allt detta tack vare den kära katten, som blev så glad när jag kom hem. Knäppis!
Förkyld. Trött. Stel. Inget kan få mig mer ur humör än när jag inte känner mig pigg och energisk. Mitt knä har krånglat, min höft har gjort ont och min ländrygg förvandlades till en säck cement när vi gjorde halvbryggan på lunchyogan i onsdags. Idag var planen att träna, men jag är ledig och orkar inget mer än att gå en ordentlig promenad med djuren. Djuren, ja! Egon rymde förra veckan. Inte bara en liten rymning, utan han bara stack. Hundarna fick bada lite vid Brunnsviksbadet, och även Egon, som inte brukar vilja bada lika mycket som Smilla, ville skutta lite i vattnet så jag släppte kopplet. De skuttade runt lite, började jaga varann och vips så stack den lille busen upp i skogen, som ett skott, med kopplet slängandes efter sig. Smilla kom tillbaka, men Egon var försvunnen. Jag skulle leda yoga lite senare, hade ingen telefon med mig, sprang hem med Smilla, hämtade telefon och cykel, Mona kom och hjälpte mig att leta, men den lille var försvunnen. Fick ställa in yogan, ringde ...

Kommentarer
Skicka en kommentar