Den där katten Tussen, han den knasige som både blev hängande i ett träd, fångade en skogsduva samt blev attackerad av en mås, han blev i extas när jag kom hem inatt. Han sprang runt och hoppade, kröp in under mattor, sjöng en tvåtimmars-konsert, och, det bästa eller värsta, hur man nu ser på det, han lyckades trassla in sig i min mobil som satt fast i datorn med usb-sladden. I vilket fall lyckades knasbollen få sladden som ett skärp runt sin lilla mage, och så drog han ner mobilen i golvet med en duns. Han brydde sig inte ett dugg, jag tog loss honom från sladden och han fortsatte springa in under mattor och upp i sängen och så. Bara det att idag är mobilen HELT död. Den går inte ens att ladda. Det går inte att slå in PIN-koden ens. Så, thanks to Tussen, är det bara att använda min gamla Ericsson från...ja, vad kan det vara...2002? Bilderna på Jacob jag har däri ser i vilket fall ut att vara från ett annat liv. Allt detta tack vare den kära katten, som blev så glad när jag kom hem. Knäppis!
När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!

Kommentarer
Skicka en kommentar