Fortsätt till huvudinnehåll

Att ta sig tillbaka

Ännu mer ont i foten.

Dessutom förkyld, eller är det månne allergi jag känner av? Hursomhelst känner jag mig trött, seg, låg och energitömd.

Desto mer underbart att jag ska jobba till 22:15 ikväll. HAHAHA.

Satt och slötittade på Mästarnas mästare (heter det så???) häromkvällen. Efteråt slog det mig att inom idrott anses det som en bedrift som förtjänar både uppmärksamhet och beundran att ta sig tillbaka efter sjukdom/skador/en tung period. Man beundrar och uppmuntrar sina kollegor, och min känsla är att det anses oerhört starkt att ta sig tillbaka efter skada.

Tänkte bara att för mig som sångerska, känns det som om ingen överhuvudtaget skulle vara intresserad av att jag tog mig tillbaka. Min känsla är att jag betraktas som avverkad, gammal, slutsjungen och passé för att jag inte stått på scen på ett par år.

Någon som känner igen detta?

Skulle vara intressant med synpunkter och erfarenheter.

Hur kommer man runt det utan att dras ner i djupet och drunkna? Hur orkar man fortsätta om man ändå känner att man har en massa kvar att ge, både röstligt och uttycksmässigt?

Det här låter ju lite deppigt, men just nu känns det som verkligheten. Tråkigt men en realitet.

Vad tänker DU om mina tankar?

brinnande ängeln. foto: mats bäcker

Kommentarer

  1. Åh, jag vet precis vad menar Gunilla! Sitter i samma sits här... Försvann tydligen från jordens yta när jag flyttade till Österlen och valde att ta time out för ett tag. Har i flera år kämpat för att "komma tillbaka" men det känns som att man är osynlig och totalt ointressant i sångvärlden. Trista fakta att tampas med, speciellt om man, som du och jag, har otroligt mycket kvar att ge.
    Jag har ingen aning om hur vi kan komma ut ur skuggan. Inte heller kan jag komma på hur vi ska göra våra röster hörda igen. Särskilt eftersom vi aldrig får komma till sas.
    Själv är jag nu i fas 3-aktiviteter och förväntas infinna mig på utbildning till Klassmorfar (!) from tisdag och sen vet jag inget mer. Har lyckats hänga kvar i sången tack vare småjobb här och där, för småpengar såklart och med varierande kvalitet på ackompanjemang, men visst det är ju jobb det också. Känns lite konstigt bara att man försvunnit från jordens yta...Från stora scener och -enligt publiken- fantastiska prestationer, till totalt passé, på några år... Vill inte finna mig i det och kämpar emot, tungt och deppigt, men jag vill inte ge upp. Vi ska inte ge oss!
    Det är nu vi har som mest att ge. Mogna färdiga röster och ett enormt register av erfarenheter att ösa ur!
    Så, kämpa på Gunilla, vi kan, vi vill, vi törs- och- vi ger inte upp!

    SvaraRadera
  2. Klassmorfar! Hahahaha, ursäkta men jag måste skratta! Dig, som jag bl.a. minns som Michaela i vår Carmen-balett, är numera klass-morfar..! The world is upside down.
    Det är skönt att hör att vi är ett gäng som upplever precis samma sak, men ändå, det känns så tröstlöst...men inte ger vi upp inte! Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...

Åka tunnelbana

Igår på tunnelbanan på väg hem efter en repetition i Högalidskyrkan: Ett gäng otroligt präktiga medelålders lite fina par kommer in. De sätter sig bredvid mig och på sätet närmast. De är högljudda och pratar vitt och brett om sina upplevelser den kvällen, de har nämligen varit på Operan och sett Läderlappen. "Vad tyckte du?" "Jo, det är ju lättsamt och roligt, och Janne Malmsjö är ju så underbar!" "Vi var 57 stycken från mitt jobb där ikväll!" ( Åh käre Gud så hemskt) "Men får vi höra nu då, hur var sångarna? Höll de måttet, hehe?" ( precis som ni era puckon kan bedöma det tänker jag) "Ja, jag är väldigt förtjust i Anders Larssons röst" (tant mittemot mig med päls och beskäftig look) "Anders Larsson? Vad gjorde han för roll?"(gubbe på andra sätet som gillade Helge Skoog mest) "Ja Helge, han är fenomenal, tänk hur han kan få igång publiken!" "Ja, det som är så svårt!" ( vad vet du om det, har du provat eller...