Ännu mer ont i foten.
Dessutom förkyld, eller är det månne allergi jag känner av? Hursomhelst känner jag mig trött, seg, låg och energitömd.
Desto mer underbart att jag ska jobba till 22:15 ikväll. HAHAHA.
Satt och slötittade på Mästarnas mästare (heter det så???) häromkvällen. Efteråt slog det mig att inom idrott anses det som en bedrift som förtjänar både uppmärksamhet och beundran att ta sig tillbaka efter sjukdom/skador/en tung period. Man beundrar och uppmuntrar sina kollegor, och min känsla är att det anses oerhört starkt att ta sig tillbaka efter skada.
Tänkte bara att för mig som sångerska, känns det som om ingen överhuvudtaget skulle vara intresserad av att jag tog mig tillbaka. Min känsla är att jag betraktas som avverkad, gammal, slutsjungen och passé för att jag inte stått på scen på ett par år.
Någon som känner igen detta?
Skulle vara intressant med synpunkter och erfarenheter.
Hur kommer man runt det utan att dras ner i djupet och drunkna? Hur orkar man fortsätta om man ändå känner att man har en massa kvar att ge, både röstligt och uttycksmässigt?
Det här låter ju lite deppigt, men just nu känns det som verkligheten. Tråkigt men en realitet.
Vad tänker DU om mina tankar?
Dessutom förkyld, eller är det månne allergi jag känner av? Hursomhelst känner jag mig trött, seg, låg och energitömd.
Desto mer underbart att jag ska jobba till 22:15 ikväll. HAHAHA.
Satt och slötittade på Mästarnas mästare (heter det så???) häromkvällen. Efteråt slog det mig att inom idrott anses det som en bedrift som förtjänar både uppmärksamhet och beundran att ta sig tillbaka efter sjukdom/skador/en tung period. Man beundrar och uppmuntrar sina kollegor, och min känsla är att det anses oerhört starkt att ta sig tillbaka efter skada.
Tänkte bara att för mig som sångerska, känns det som om ingen överhuvudtaget skulle vara intresserad av att jag tog mig tillbaka. Min känsla är att jag betraktas som avverkad, gammal, slutsjungen och passé för att jag inte stått på scen på ett par år.
Någon som känner igen detta?
Skulle vara intressant med synpunkter och erfarenheter.
Hur kommer man runt det utan att dras ner i djupet och drunkna? Hur orkar man fortsätta om man ändå känner att man har en massa kvar att ge, både röstligt och uttycksmässigt?
Det här låter ju lite deppigt, men just nu känns det som verkligheten. Tråkigt men en realitet.
Vad tänker DU om mina tankar?
 |
| brinnande ängeln. foto: mats bäcker |
Åh, jag vet precis vad menar Gunilla! Sitter i samma sits här... Försvann tydligen från jordens yta när jag flyttade till Österlen och valde att ta time out för ett tag. Har i flera år kämpat för att "komma tillbaka" men det känns som att man är osynlig och totalt ointressant i sångvärlden. Trista fakta att tampas med, speciellt om man, som du och jag, har otroligt mycket kvar att ge.
SvaraRaderaJag har ingen aning om hur vi kan komma ut ur skuggan. Inte heller kan jag komma på hur vi ska göra våra röster hörda igen. Särskilt eftersom vi aldrig får komma till sas.
Själv är jag nu i fas 3-aktiviteter och förväntas infinna mig på utbildning till Klassmorfar (!) from tisdag och sen vet jag inget mer. Har lyckats hänga kvar i sången tack vare småjobb här och där, för småpengar såklart och med varierande kvalitet på ackompanjemang, men visst det är ju jobb det också. Känns lite konstigt bara att man försvunnit från jordens yta...Från stora scener och -enligt publiken- fantastiska prestationer, till totalt passé, på några år... Vill inte finna mig i det och kämpar emot, tungt och deppigt, men jag vill inte ge upp. Vi ska inte ge oss!
Det är nu vi har som mest att ge. Mogna färdiga röster och ett enormt register av erfarenheter att ösa ur!
Så, kämpa på Gunilla, vi kan, vi vill, vi törs- och- vi ger inte upp!
Klassmorfar! Hahahaha, ursäkta men jag måste skratta! Dig, som jag bl.a. minns som Michaela i vår Carmen-balett, är numera klass-morfar..! The world is upside down.
SvaraRaderaDet är skönt att hör att vi är ett gäng som upplever precis samma sak, men ändå, det känns så tröstlöst...men inte ger vi upp inte! Kram!