Fortsätt till huvudinnehåll

Att ta sig tillbaka

Ännu mer ont i foten.

Dessutom förkyld, eller är det månne allergi jag känner av? Hursomhelst känner jag mig trött, seg, låg och energitömd.

Desto mer underbart att jag ska jobba till 22:15 ikväll. HAHAHA.

Satt och slötittade på Mästarnas mästare (heter det så???) häromkvällen. Efteråt slog det mig att inom idrott anses det som en bedrift som förtjänar både uppmärksamhet och beundran att ta sig tillbaka efter sjukdom/skador/en tung period. Man beundrar och uppmuntrar sina kollegor, och min känsla är att det anses oerhört starkt att ta sig tillbaka efter skada.

Tänkte bara att för mig som sångerska, känns det som om ingen överhuvudtaget skulle vara intresserad av att jag tog mig tillbaka. Min känsla är att jag betraktas som avverkad, gammal, slutsjungen och passé för att jag inte stått på scen på ett par år.

Någon som känner igen detta?

Skulle vara intressant med synpunkter och erfarenheter.

Hur kommer man runt det utan att dras ner i djupet och drunkna? Hur orkar man fortsätta om man ändå känner att man har en massa kvar att ge, både röstligt och uttycksmässigt?

Det här låter ju lite deppigt, men just nu känns det som verkligheten. Tråkigt men en realitet.

Vad tänker DU om mina tankar?

brinnande ängeln. foto: mats bäcker

Kommentarer

  1. Åh, jag vet precis vad menar Gunilla! Sitter i samma sits här... Försvann tydligen från jordens yta när jag flyttade till Österlen och valde att ta time out för ett tag. Har i flera år kämpat för att "komma tillbaka" men det känns som att man är osynlig och totalt ointressant i sångvärlden. Trista fakta att tampas med, speciellt om man, som du och jag, har otroligt mycket kvar att ge.
    Jag har ingen aning om hur vi kan komma ut ur skuggan. Inte heller kan jag komma på hur vi ska göra våra röster hörda igen. Särskilt eftersom vi aldrig får komma till sas.
    Själv är jag nu i fas 3-aktiviteter och förväntas infinna mig på utbildning till Klassmorfar (!) from tisdag och sen vet jag inget mer. Har lyckats hänga kvar i sången tack vare småjobb här och där, för småpengar såklart och med varierande kvalitet på ackompanjemang, men visst det är ju jobb det också. Känns lite konstigt bara att man försvunnit från jordens yta...Från stora scener och -enligt publiken- fantastiska prestationer, till totalt passé, på några år... Vill inte finna mig i det och kämpar emot, tungt och deppigt, men jag vill inte ge upp. Vi ska inte ge oss!
    Det är nu vi har som mest att ge. Mogna färdiga röster och ett enormt register av erfarenheter att ösa ur!
    Så, kämpa på Gunilla, vi kan, vi vill, vi törs- och- vi ger inte upp!

    SvaraRadera
  2. Klassmorfar! Hahahaha, ursäkta men jag måste skratta! Dig, som jag bl.a. minns som Michaela i vår Carmen-balett, är numera klass-morfar..! The world is upside down.
    Det är skönt att hör att vi är ett gäng som upplever precis samma sak, men ändå, det känns så tröstlöst...men inte ger vi upp inte! Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Zombie Friday

Headache, runny nose and feeling like a zombie.
The last week hasn´t been too much fun, not only because of zombie mood.





Nice thing though:

I´ve been jogging with the dogs this week, which is kind of my own therapy against depression.
Knee feels (almost) fine, and I feel soooo much better after doing it.

Best therapy in the world, dogs and physical movement 💗💗

Right now, I´m relaxing in the sofa, listening to french pop music from the 1960s´.






Have a lovely friday!

Tussen gör sig hemmastadd

Vår nye familjemedlem Tussen har gjort sig riktigt hemmastadd på kort tid. Numera sover han lugnt i min säng tillsammans med Lisa hela nätterna, leker med sina små bollar, äter allt som kommer i hans väg samt springer till dörren för att hälsa när det ringer på. Det känns jättebra med honom!
Nu ska jag ta mig ut och kanske köra lite lätt träning trots snor. Sen är det Julfests-dax.

Saturday

When I write the word "Saturday" in english, I always think of the song "Come saturday morning", a song that I sort of grew up with:

Come Saturday morning
I'm goin' away with my friend
We'll Saturday-spend till the end of the day
Just I and my friend
We'll travel for miles in our Saturday smiles
And then we'll move on
But we will remember long after Saturday's gone
You know what the trouble is?
Trouble is that probably all the good things in life
Take place in no more than a minute
I mean all I did, I, I bet you
At the end of seventy years should you lose someone
You can sit down, you can figure the whole thing out
You spent nineteen years sleepin'
You spent five years goin' to the bathroom
You spent thirty-five years doin'
Some kinda work you absolutely hated
Spent seven thousand eight hundred and
Fifty-three minutes blinkin' your eyes
And added to that, you got that one minute of good things
Then one day you wonder whether you're minute…