Fortsätt till huvudinnehåll

Att ta sig tillbaka

Ännu mer ont i foten.

Dessutom förkyld, eller är det månne allergi jag känner av? Hursomhelst känner jag mig trött, seg, låg och energitömd.

Desto mer underbart att jag ska jobba till 22:15 ikväll. HAHAHA.

Satt och slötittade på Mästarnas mästare (heter det så???) häromkvällen. Efteråt slog det mig att inom idrott anses det som en bedrift som förtjänar både uppmärksamhet och beundran att ta sig tillbaka efter sjukdom/skador/en tung period. Man beundrar och uppmuntrar sina kollegor, och min känsla är att det anses oerhört starkt att ta sig tillbaka efter skada.

Tänkte bara att för mig som sångerska, känns det som om ingen överhuvudtaget skulle vara intresserad av att jag tog mig tillbaka. Min känsla är att jag betraktas som avverkad, gammal, slutsjungen och passé för att jag inte stått på scen på ett par år.

Någon som känner igen detta?

Skulle vara intressant med synpunkter och erfarenheter.

Hur kommer man runt det utan att dras ner i djupet och drunkna? Hur orkar man fortsätta om man ändå känner att man har en massa kvar att ge, både röstligt och uttycksmässigt?

Det här låter ju lite deppigt, men just nu känns det som verkligheten. Tråkigt men en realitet.

Vad tänker DU om mina tankar?

brinnande ängeln. foto: mats bäcker

Kommentarer

  1. Åh, jag vet precis vad menar Gunilla! Sitter i samma sits här... Försvann tydligen från jordens yta när jag flyttade till Österlen och valde att ta time out för ett tag. Har i flera år kämpat för att "komma tillbaka" men det känns som att man är osynlig och totalt ointressant i sångvärlden. Trista fakta att tampas med, speciellt om man, som du och jag, har otroligt mycket kvar att ge.
    Jag har ingen aning om hur vi kan komma ut ur skuggan. Inte heller kan jag komma på hur vi ska göra våra röster hörda igen. Särskilt eftersom vi aldrig får komma till sas.
    Själv är jag nu i fas 3-aktiviteter och förväntas infinna mig på utbildning till Klassmorfar (!) from tisdag och sen vet jag inget mer. Har lyckats hänga kvar i sången tack vare småjobb här och där, för småpengar såklart och med varierande kvalitet på ackompanjemang, men visst det är ju jobb det också. Känns lite konstigt bara att man försvunnit från jordens yta...Från stora scener och -enligt publiken- fantastiska prestationer, till totalt passé, på några år... Vill inte finna mig i det och kämpar emot, tungt och deppigt, men jag vill inte ge upp. Vi ska inte ge oss!
    Det är nu vi har som mest att ge. Mogna färdiga röster och ett enormt register av erfarenheter att ösa ur!
    Så, kämpa på Gunilla, vi kan, vi vill, vi törs- och- vi ger inte upp!

    SvaraRadera
  2. Klassmorfar! Hahahaha, ursäkta men jag måste skratta! Dig, som jag bl.a. minns som Michaela i vår Carmen-balett, är numera klass-morfar..! The world is upside down.
    Det är skönt att hör att vi är ett gäng som upplever precis samma sak, men ändå, det känns så tröstlöst...men inte ger vi upp inte! Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget.

Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns.

Vad har hänt sen senast? Massor.

Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR.

Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada.

Men kul!






Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta.

Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exempelvis auditionträning och interpretation, absolut, men regissera, nej.

Fick en oväntat och plötsligt återfall in i sångerskerollen igen, och planerar nu att ta över värld…

News!

Ho-ho-ho! Big news coming up!
I am, from this very moment, gonna blog in English!
I´ve been thinking about this for quite a long time, but haven´t really found the inspiration.
Until today.
So, for those of you out there who have been longing to understand what I´m writing, your time has come :)
Short presentation:
I am Gunilla, operasinger, dog-and cat-person-and-owner, gym rat, yogini, and
I´ve also started directing opera the last year.

I don´t eat my best friends = no meat.


I am also the mother of two lovely human beings, Elin and Jacob.
They are not kids anymore (at least they don´t think they are, but I know better, hehe)

Elin has her own blog .



Last week has been shitty and awful, but I´m gonna look forward and not become manic about it.
Try to accept lifes´ little changes and surprises and blablabla...well, maybe I will write more about it another day.

I had the day off today (when I´m not singing or directing or spending time with the four-legged family members, I work in a g…

Zombie Friday

Headache, runny nose and feeling like a zombie.
The last week hasn´t been too much fun, not only because of zombie mood.





Nice thing though:

I´ve been jogging with the dogs this week, which is kind of my own therapy against depression.
Knee feels (almost) fine, and I feel soooo much better after doing it.

Best therapy in the world, dogs and physical movement 💗💗

Right now, I´m relaxing in the sofa, listening to french pop music from the 1960s´.






Have a lovely friday!