Mycket yoga blir det. För mycket kanske.

roland kör lite kattyoga

Min tanke inför den stundande yogaledar-utbildningen (om två veckor, gaaaah!) är att jag ska gå på så många olika pass som möjligt för att ha lite att inspireras av och jämföra med.
Mitt ena knä har känts lite konstigt ända sen vi sprang 60 sekunders-intervaller på Lillsved på förra kursen, när jag tog i så mycket att jag fick blodsmak i munnen (och ont i knät). När jag är varm, känns det bättre, men i början av en klass känns det stelt.

man kan ju sitta och sola lite och softa också

I måndags var jag på Hot Yoga, en klass som kan vara lite av varje beroende på gruppens sammansättning och ledarens tankar/humör den dagen. Det var fullsmockat, och denna gång blev det Bikram flow. Bredvid mig tryckte en man i 50-årsåldern in sig, med jättestor handduk och otroligt stötig jobbig andning. Jag tror han tyckte att han ansträngde sig lite mer än alla andra tack vara sin jättekonstiga andning. I vilket fall drog det mig från fokus att ha honom stönandes 5 cm ifrån mig....ja vad vill jag berätta med detta....jo, jag blev helt slut efter den klassen. Ska inte bara skylla på den stånkande snubben, det var också ännu varmare än vanligt för att det var så trångt därinne, och värmen kanske möjligen fick mig att göra saker som jag inte skulle ha gjort annars (såsom att böja/dra/trycka ihop/balansera) lite mer än vanligt. Kort sagt, min kropp är fortfarande trött. Och när man blir så varm, kan man få för sig att man är lite böjligare än vad man egentligen är. Och vips så har man gjort en brygga/gräshoppa/framåtböjning för mycket.

Jag tycker alltid jag är fjantig när jag känner trötthet, alltså gick jag på min "fadder" Pias Yoga Energy-klass idag. Det kändes väl ok, men jag vet inte. Jag är stel och trött. Knäet känns lite halvstelt, min rumpa känns som en betongkloss och höfterna känns som stela klump-grejer. Ländryggen är också lite stel, benen känns som stockar och ja, jag är trött.
Men precis som med sjungandet, jag kan inte hålla mig ifrån det. Precis som jag nyss skrev, jag tycker jag är en inbillningssjuk fjantig latmask om jag inte gör vad jag föresatt mig. Och det kan man, så länge man inte är död eller döende. Precis exakt detta fick mig att nästan sjunga ihjäl mig när det begav sig. Jag fattar inte att jag gör såhär! När jag vaknade imorse, tänkte jag: "oj, kroppen känns trött. Kanske ska avboka passet. Eller, nää, gud vad fjantigt. Jag lever ju och kan gå och stå. Alltså går jag på passet."

Och nu har jag bokat in mig på Strala, Anti-Gravity och Bikram de kommande dagarna. Hej och hå, hur ska det gå...?
Ja, det var lite tankar kring mitt beteende. Något liten spärr i hjärnan saknas.
Nog om det. Igår på jobbet var det brandövning, och Smilla fick även uppleva denna situation. Själva larmet var inga problem, men att alla skulle ut samtidigt var lite jobbigt. Men hon var jätteduktig.
Nu ska jag ta sats och resa mig ur soffan och gå ut en sväng med Smilla. Och kanske lyssna lite på kroppen. Och kanske ta på allvar när kroppen är trött. Ibland kanske det inte bara är lathet.
Tjing och namaste.