Dogs, cats, opera and gym - welcome to my world

Min lille son började må illa och vara ledsen igår kväll. Han gick tappert till skolan i morse, men hade inte ätit något på hela dagen. När vi åt middag började han må illa igen. Jag frågade om det var något med hans tjej och sen satt han lutad mot mig och grät i 45 minuter. Han är 16 år. Så stor och så liten. Han kommer alltid vara mitt lilla barn, och jag är glad att han vågar vara liten fortfarande. Lilla älskade barn.

Fick ett mail med jättestora cerise och röda bokstäver. Det gjorde mig så glad. Mina älsklingsfärger. Allt blir liksom lite roligare i färg. Och i starka färger är det jättejätteroligt helt enkelt. Tack. Min dag lystes upp. ( heter det så? "lystes"? Hmm...)

...idag efter Brünnhilde nr 1: "Gunilla, du är lik Salma Hayek!" Man kan bli glad över de mest skilda saker. Som t.ex att man sjnger bra. Men att vara lik Salma är ju inte fy skam. Ska sitta och tänka lite på det över en kopp te inför morgondagen tror jag. Förresten gick det väldigt bra, och jag behandlade mig själv med respekt och lugn. Sjunga är roligt tycker Gunilla/Salma.

Veckans uppgift: att vara en valkyria och inte behandla migsjälv som kattskit. Oj, vad tiden har sprungit. Jag har inte haft ro att skriva ett endaste ord på över tre veckor. Ibland kommer inga ord till en, och behovet att skriva suddas ut. Det har varit uppochner i sinnet, vad ska jag sjunga, orkar jag göra en satsning till, klarar jag att kontrollera mig, finns det något sådant som ett kall, är man tvungen att följa sitt kall isåfall...? Är fullständigt klar över en sak: att jag inte tänker behandla migsjälv som jag har gjort tidigare, dvs som kattskit ungefär. Jag tar ansvar för mitt liv och mitt handlande och jag tänker må bra. No more kattskit alltså. Har några slutscener i Götterdämmerung framför mig i veckan, SKA lita på migsjälv, SKA ta det lugnt, SKA inte gå över mina gränser! Ska tända eld på min sophög med upphöjt lugn och i fullständig balans, kryddat med total galenskap. Ser fram emot detta!

Jag har fått två behandlingar för min förkortade högra halssena. Förkortad har den blivit för att jag spände den så kopiöst när jag fick reflux-skiten för ca 2,5 år sedan med tillhörande svullnad på ena stämbandet. För att kompensera detta, kom kroppen på den fina idén att kompensera med andra sidans halsmuskulatur. När svullnaden försvann och jag kunde sjunga igen, tänkte jag inte mer på halsmuskulaturen. Jag var ju frisk, jag kunde sjunga, nu skulle livet gå vidare! Nu gjorde det ju inte riktigt det....och för en tid sedan märkte jag att varje gång jag rörde huvudet åt höger, så knakade det i nacken. Och eftersom det är nära öronen, så hördes det väldigt väl. Inte så kul ljud. Typ som om huvudet håller på att lossna. Så nu har jag blivit "knakad" och tryckt där, och AJ! det kändes minsann. Och hårt satt de, mina 2år gamla spänningar. Och när de löstes upp...jösses, att man kan bli så slut på alla plan! Hade repetition igårkväll, lustigt nog med många av de människor som var...

Jag skrev ju häromdagen om att jag upplever det som om jag har fastnat mitt på tröskeln ungefär. Knappt hade jag vågat tänka tanken, innan jag jag kände att saker och ting faktiskt förändrade sig. Ett sångjobb på längre tid verkar plötsligt realistiskt, ett par jeans jag tidigare bara fått upp nånstans på låren gick plötsligt på, riktigt lätt dessutom, och jag känner mig plötsligt full av tillförsikt i alla möjliga frågor. Träningen har gått bra trots att jag har känt mig lite trött, ja, kort sagt, det mesta går faktiskt vidare. Märkligt. Livet är märkligt. Det där med att släppa taget och våga tänka: "äsch, nu ger jag upp, jag släpper taget, jag kan inte göra mera", det är bra märkligt. Och det går ju inte att fejka, man måste vara där, annars händer inget. Häftigt och förunderligt. Det är bara en sak som jag känner att jag måste göra för att allt ska kännas bra. Imorgon ska jag nog göra det. Nu ska jag se om sonen är vaken. Höstlov är det, och det blir nog landet ett par da...

Känner mig helt borta idag. Jag var på behandling i morse för att min nacke har börjat knaka. Jag tror att det hänger ihop med den hemska sommaren -07 och allt som hände då, och att jag spände halsen på höger sida nåt enormt för att kompensera nån skit som satt på vänster sida. Och knaket var också på höger sida. Näväl, kiropraktorn Johanna tryckte och knakade och masserade och efter det blev jag helt slut. De satt som berg, spänningarna, de hade ju ändå haft två år på sig att riktigt boa in sig. Till slut var det var som alla spänningar som satt där på halsens högra sida frigjordes, och allt som hänt de senaste två åren passerade revy. Och det är inte nåt men vill ska passera revy. Jo, en del, men det jobbiga kan gärna gå och dö för all evighet. Jag hoppas på att det är det som har skett nu. Visserligen känns det snarare som om det är jag som skulle gå och dö, men imorgon kommer allt kännas bättre. Hur kan man känna sig så borta...?