Sakta över tröskeln...?

Jag skrev ju häromdagen om att jag upplever det som om jag har fastnat mitt på tröskeln ungefär. Knappt hade jag vågat tänka tanken, innan jag jag kände att saker och ting faktiskt förändrade sig.
Ett sångjobb på längre tid verkar plötsligt realistiskt, ett par jeans jag tidigare bara fått upp nånstans på låren gick plötsligt på, riktigt lätt dessutom, och jag känner mig plötsligt full av tillförsikt i alla möjliga frågor.
Träningen har gått bra trots att jag har känt mig lite trött, ja, kort sagt, det mesta går faktiskt vidare.
Märkligt.
Livet är märkligt.
Det där med att släppa taget och våga tänka: "äsch, nu ger jag upp, jag släpper taget, jag kan inte göra mera", det är bra märkligt.
Och det går ju inte att fejka, man måste vara där, annars händer inget. Häftigt och förunderligt.
Det är bara en sak som jag känner att jag måste göra för att allt ska kännas bra.
Imorgon ska jag nog göra det.
Nu ska jag se om sonen är vaken. Höstlov är det, och det blir nog landet ett par dagar för honom, hans pappa och Trisse the Cat.
Hösten är en bra årstid.

Hmmm, ska nog fånga några möss idag....