Fortsätt till huvudinnehåll

Torsdagstankar

Han var inte så dum, gamle Giuseppe


Jag har just sjungit med Katrin och Gustav. Katrin är sångerska, Gustav är pianist. Så roligt att musicera tillsammans, att inte bara höra sin egen röst och stå i sin egen lilla kammare.
Det gör mig både glad och ledsen.
Sjunga är ju det jag vill. Samtidigt måste jag ju tjäna pengar och finnas i ett socialt sammanhang, men ÅH! vad jag är mig själv när jag får sjunga. Vågade mig t.o.m. på Aida. Har ju aldrig sjungit italienskt i princip, men det var kul. Verdi är härlig. Inte helt lätt, men härlig.
Kommer ihåg på gymnasiet, jag och min kompis Eva gjorde ett specialarbete om Aida, och där ingick att vi sjöng duetten Aida-Amneris. Då sjöng jag Amneris, mezzon. Det var väl senaste gången jag sjöng på den, våren 1980 typ. Och hösten 2009 är jag där igen, fast nu sjöng jag Aida. Och inte tänker jag stessa upp mig över mina hopp i repertoaren, ska sjunga La Zia Principessa (i Suor Angelica) på en konsert och det är LÅGT, men det är ok det med så länge jag är i mig själv och inte hoppar runt och anpassar mig och ändrar och fixar och donar. Slut med sån skit. Har anpassat mig way too much i mina dagar. Så här i backspegeln kan jag tycka att jag inte gjort annat än att försöka anpassa mig och vara den folk vill att jag ska vara. Precis som nån vet det. Den enda som vet nåt om mig, är väl jag.
Det där låter ju väldigt enkelt. Och det är det ju inte riktigt eftersom vi krånglar till allt så in i helvete. Men faktiskt, det ÄR enkelt. Kräver bara en väldigt stor insikt i vem man är, vilket inte är så enkelt för att vi är så förblindade av bilden av den vi vill vara istället för att se oss som vi är.
Men eftersom jag nu har tranformerats till Damen i den gröna klänningen, så är det JAG som bestämmer vem jag vill vara, och sen är jag det.
Och det är ju jättebra. Och jätteläskigt, men vem vill leva som en fegis.
:-)

Kommentarer

  1. Evabritt1 oktober 2009 kl. 16:15

    Hej! Nu blir jag lite nyfiken! När och var ska Suor Angelica göras?? Jag är ju en obotlig operafreak. Sen kanske vi kunde hinna med att fika/luncha/dinera framöver!? Kram från Evabritt

    SvaraRadera
  2. Anonym1 oktober 2009 kl. 16:22

    Atta grrrrlll! Jag blir också nyfiken! Kan man gå och lyssna? Kram från Räkis

    SvaraRadera
  3. Gunilla1 oktober 2009 kl. 19:53

    Kul att ni är intresserade, flickor! Återkommer om var och när, måste ju pejla läget först.har inte haft första repet ännu...
    Kram från mig

    SvaraRadera
  4. Anonym1 oktober 2009 kl. 21:49

    Suck! Vad ska en stackars mezzo göra när sopranerna, som har så mycket att sjunga ändå, dessutom snor mezzorollerna? När och var ska Du göra detta?

    Skämt åsido, så var det jätteroligt att sjunga idag. Och Du ska absolut prova på mer italienskt! Det där gör vi om!

    Stor kram!

    Katrin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...
Skicka en kommentar
Läs mer

Positiv till överdrift?

När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!
6 kommentarer
Läs mer

Och så var det drömdags igen...

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen...
3 kommentarer
Läs mer