Scen hos min mamma:
Hon har gjort fiskgratäng. Den är alldeles svart och fisken är helt torr, färskpotatisen är sönderkokt och hon har nästan haft sönder den för att hon ville ha av skalet. Hon har säkert kokat de små potatisarna i 20 minuter och haft fisken i ugnen ungefär dubbelt så länge som den skulle vara där. Vad säger hon då??
Jo, såhär: "Jag förstår inte att fisken blev så torr, jag hade ju så mycket sås på. Det var ju synd, men det kan ju inte jag hjälpa".
MEN VEM KAN HJÄLPA DET DÅ?????
Och såhär är det med precis allt allt, allt. Det är aldrig någonsin hennes fel, vad det än gäller. När jag tänker tillbaka, har jag aldrig i hela mitt liv hört henne säga "det var mitt fel" eller "det här tar jag ansvar för". ALDRIG NÅNSIN.
Inte ens när jag var fyra år gammal och inte alls förstod vad som hände, och på barns vis reagerade med ilska. Då sa hon att när människor var som jag var (dvs aggressiva), då förstod man ju varför det var krig i världen.
Och när hon hade proppat i mig bullar och mat medan hon själv blev mer och mer anorektisk, tog hon mig till doktorn och undrade vad det var för fel på mig (4år gammal) eftersom jag var så fet medan min mamma var så smal, så smal. Alla kunde ju se att den äckliga feta ungen inte var lik sin mamma utan att det var mig det var fel på, det såg ju vem som helst.
Och efteråt, när jag har frågat hur hon kunde göra så, säger hon bara " äsch, man visste inte på den tiden". Va, är jag född på 1800-talet eller? Hallå, det här var 60-talet, den sexuella frigörelsens tid, hippierörelsens tid, protesternas tid.
Jag blir bara så upprörd.
Det här har tagit mig hela mitt liv att söka reda i och ordna upp. Jag förstår att vi alla är mänskliga och gör fel, det gör ju jag också, hela tiden, varje dag, men jag kan ju se det och stå för det. För mycket ibland, jag tror att allt är mitt fel.
Men annars kan man ju aldrig någonsin gå vidare, om man aldrig kan se sina fel, sin förnekelse.
Så himla sorgligt.
Man kan ju bara ta ansvar för sig själv. Men gör det då. Mamma, gör det då!
Hon har gjort fiskgratäng. Den är alldeles svart och fisken är helt torr, färskpotatisen är sönderkokt och hon har nästan haft sönder den för att hon ville ha av skalet. Hon har säkert kokat de små potatisarna i 20 minuter och haft fisken i ugnen ungefär dubbelt så länge som den skulle vara där. Vad säger hon då??
Jo, såhär: "Jag förstår inte att fisken blev så torr, jag hade ju så mycket sås på. Det var ju synd, men det kan ju inte jag hjälpa".
MEN VEM KAN HJÄLPA DET DÅ?????
Och såhär är det med precis allt allt, allt. Det är aldrig någonsin hennes fel, vad det än gäller. När jag tänker tillbaka, har jag aldrig i hela mitt liv hört henne säga "det var mitt fel" eller "det här tar jag ansvar för". ALDRIG NÅNSIN.
Inte ens när jag var fyra år gammal och inte alls förstod vad som hände, och på barns vis reagerade med ilska. Då sa hon att när människor var som jag var (dvs aggressiva), då förstod man ju varför det var krig i världen.
Och när hon hade proppat i mig bullar och mat medan hon själv blev mer och mer anorektisk, tog hon mig till doktorn och undrade vad det var för fel på mig (4år gammal) eftersom jag var så fet medan min mamma var så smal, så smal. Alla kunde ju se att den äckliga feta ungen inte var lik sin mamma utan att det var mig det var fel på, det såg ju vem som helst.
Och efteråt, när jag har frågat hur hon kunde göra så, säger hon bara " äsch, man visste inte på den tiden". Va, är jag född på 1800-talet eller? Hallå, det här var 60-talet, den sexuella frigörelsens tid, hippierörelsens tid, protesternas tid.
Jag blir bara så upprörd.
Det här har tagit mig hela mitt liv att söka reda i och ordna upp. Jag förstår att vi alla är mänskliga och gör fel, det gör ju jag också, hela tiden, varje dag, men jag kan ju se det och stå för det. För mycket ibland, jag tror att allt är mitt fel.
Men annars kan man ju aldrig någonsin gå vidare, om man aldrig kan se sina fel, sin förnekelse.
Så himla sorgligt.
Man kan ju bara ta ansvar för sig själv. Men gör det då. Mamma, gör det då!
Sen måste man lära sig se vad det är för tråkiga demoner folk runt omkring vill stjälpa över på oss eftersom de själva är för svaga för att bära dem, eller att vi har en tendens till att frivilligt bära dem åt dem för att vara duktiga. Jag har äntligen fått på mig "demon-glasögon" för att kunna säga tack, men nej tack du får behålla den där demonen för dig själv. Så även om ens föräldrar är oförmögna att ta ansvar för sig själva (vilket de hellre vill att någon annan gör, min mamma har heller aldrig sagt förlåt till mig under hela mitt liv) så är det vårt val att behålla eller släppa de beteenden de har överfört till oss.
SvaraRaderaLite tankvärda ord kanske från en hugo som åker på landslagsläger nu men kommer tillbaka nästa måndag, sugen på att låta själen få fladdra loss lite i skalor och musikallåtar :)