Så fort jag är hemma, blir jag så trött att jag tror jag håller på bli sjuk. Men inte på jobbet.
Skumt.
Idag kom det in en dam och skulle köpa kort. Hon stirrade så på mig tyckte jag, men på ett rätt välvilligt sätt, det var inte som om hon ville mörda mig eller så. Så frågade hon vad jag hette (det står "Gunilla" på min namnskylt, så jag sa inte "Lars" eller nåt annat lurigt).
"Gunilla" sa jag, då undrade hon vad jag hette i efternamn. Jaha, då sa jag det, hon såg fortfarande lite lagom nyfiken ut. Då sa hennes väninna som är värd hos oss, "Gunilla sjunger också", och då föll allt på plats.Hon kände igen min röst och mina ögon, vad kul, hi hi. Visade sig att hon och jag träffades i Berlin för 23 år sedan typ. Hon jobbade på Svenska ambassaden i Berlin, Hauptstadt der DDR.
Kommentarer
Skicka en kommentar