Lucka i skallen

Vill, vill inte, vill, vill inte, vill, vill inte....

Efter spinningen när jag kom hem igen, stod jag och diskade. Slut.
Hahaha, vad kul jag är.
Nääärååå, när jag stod där och diskade, började jag sjunga lite skalor, och plötsligt märkte jag att jag öppnade som en ny lucka i huvudet. Förstår om det här låter helt galet för er som inte sjunger, men ni andra (kanske) förstår! Det var som att bejaka nåt nytt, flum flum flum, men utan att bejaka flummet blir det ju bara teknik utan strängar som inte fäster i nåt äkta, nåt inuti. Det här gjorde mig lite lätt exalterad där vid diskbänken, det var så annorlunda, det var en slags känsla av tyngdlöshet.
Sången väcker fortfarande så otroligt mycket känslor i mig....tårarna rinner, det är så mycket som bara vill ut. Och sången har varit min (enda) livlina under så lång tid, under nästan hela mitt liv.
Jag har svårt att sätta ord på det här, för sången och allt den för med sig, väcker alldeles för mycket. En vulkan. Samtidigt mår jag så fantastiskt bra av att INTE sjunga i den utsträckning jag har gjort tidigare. Men det är verkligen inte en lätt balansgång. Det är en väldigt svår balansgång som jag kanske inte är redo för ännu. Jag vet inte. Livet får visa.
Nu ska jag göra lasagne.
Och nån dag, inte alltför avlägsen, ska jag öva. Ta fram noterna, rollerna, allt som finns däri, och sjunga.
Börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Vad är det med sångrösten som gör att man får tag på sånt man inte når med ord?