Fortfarande ofattbart att Trisse inte kommer tillbaka.
Lisa gick och luktade på hela mitt täcke igårkväll, som om hon hade fått upp ett spår - det kanske hon hade också. Jag tyckte jag hörde Trisses mjuka tassar mot parketten just innan han tog språnget upp till oss i sängen, men nej...så var det inte. Bara jag sluter ögonen och tänker på hans mjuka päls, känner jag den mot näsan. Precis bakom öronen var den som allra mjukast, och på magen, men där var han så kittlig så man kunde inte stoppa in näsan där så länge :)
Så tomt.
Idag är jag ledig och har varit på spinning på Svea. Trivs med den sortens träning just nu, det finns något meditativt och suggestivt i det som känns mitt i prick. Onsdag den 10 november och det är snö och grått och slaskigt och trist.
Och en liten katt finns inte bland oss längre.
Att man kan sakna ett djur så mycket.
Det börjar redan skymma, och Stockholm är faktiskt vackert även nu, denna årstid.
Kommentarer
Skicka en kommentar