Nu har jag haft ont i min höft/rumpa/ljumske i en dryg vecka, och jag insåg idag att jag inte kunde gå på bästa Erikas skivstångspass på City, det vore bara så himla dumt. Jag gick till Svea och körde överkropp i gymmet, sen körde jag ett Medelspinningpass så jag fick lite konditionsträning också. Jag iakttog lite halvt distanserat hos mig själv att jag ändå kör så hårt att jag nästan får blodsmak i munnen, och jag undrar varför jag gör så?
Jag tror att nånstans i bakhuvudet ligger min bakgrund som en stor tung klump: annars blir jag tjock, ful och äcklig igen. För nu ser jag verkligen skillnad på kroppen, jag ser t.o.m hur träningstajtsen sitter lösare och att min mage inte är så skvalpig längre. Och kan jag inte träna underkroppen lika tungt som vanligt, då måste jag kompensera med kondis och överkropp. För annars....i min fantasi ser jag ut såhär så fort jag inte tränar på nån dag:
Och det säger jag inte för att kokettera, jag tänker verkligen så. Jag inser att nånstans blir det fel i hjärnan, men jag vågar inte chansa, så då tränar jag hellre hårt. Trots att jag är skadad.
Egentligen precis samma sak som med sången tänker jag nu....fast där handlar det ju inte om hur min kropp ser ut. Men det handlar om att duga, och att inte våga chansa på att vila också kan vara en god (och nödvändig) idé.
Måste försöka bryta mönstret. Hjälp vad läskigt.
Kommentarer
Skicka en kommentar