Äntligen överfördes bilderna jag tog förut.
Vi har ätit sushi, det var längesen.
Tittade lite på ett engelskt program om matmissbruk, en kille gjorde upp med sina ätstörningar och kom fram till att de direkt hade ett samband med att hans pappa lämnade familjen, när killen var liten.
Det berörde mig otroligt starkt, det där att maten betyder något helt annat. Det är så mycket jag skulle vilja ösa ur mig och rikta till min mamma, som även nu, vid 88 års ålder, är en vandrande ätstörning hela hon. Det som gör mig mest ledsen och arg, är den totala bristen på ansvar. Aldrig någonsin har något varit hennes fel. Hon har alltid bara gjort vad någon annan har sagt. Och det måste man ju, i hennes värld, eftersom hon är sån fin och frikyrklig människa. Jag skulle äta allt som hon inte ville äta, eftersom hon skulle bli tjock annars. Men nån måste äta allt, nån i hennes närhet, så hon bara kunde gotta sig i att se allt onyttigt och sen veta att hon inte blev fet av det.
Men jag blev.
Fyra år gammal. Jag blev hennes soptunna, både utvändigt och invändigt. Och så gick vi till doktorn. Det var ju inte normalt att ha ett så tjockt barn. Och se bara så smal mamman var, det var ju som om det inte fanns något släktskap alls.
Jag hoppas att jag har kommit bort från ätstörningen, eller vad jag ska kalla det. Jag vågar mer och mer inse att jag har rätt att äta bra mat, inte bara det billigaste eller nån smörja bara. Jag är värd att ta hand om min kropp och mig själv, så att jag kan må så bra som möjligt och leva ett så bra liv som möjligt.
Även om jag önskar att min mamma inte vore del av det livet.
Sorgligt kanske, jag vet inte. Men jag kan inte se det på annat sätt. Kanske av ren självbevarelsedrift.
Kommentarer
Skicka en kommentar