Fortsätt till huvudinnehåll

Lyckliga gatan

Idag lämnade vi tillbaka nycklarna, som mamma, och vi andra då det begav sig, haft i 43 år.

Så nu är det tack och adjö, punkt slut i den lilla stadsdelen Ör, Sundbyberg, dit vi flyttade i december 1970.

Då var området ganska nytt, med både en Konsumbutik, ett postkontor och en Favör.

Nu finns knappt nånting kvar, slutet började närma sig redan 1973 när Hallonbergens Centrum, med tunnelbana, invigdes.
Nu är även Hallonbergen en döende utpost av det som var så modernt och futuristiskt då, på 70-talet, det som Olof Palme kallade den bästa bostadsmiljön i Sverige.

Längesen.

Jag kommer att tänka på "Lyckliga gatan.." även om både Ör och Hallonbergen redan var det som byggdes efter det att lyckliga gatan hade rivits och jämnats med marken. Men det kommer ju alltid finnas en lyckliga gatan inom oss, där vi lekte som barn och upptäckte världen inlindad i bomull.

Hela grejen  med lyckliga gatan-idyllen är ju att den en gång för alla är borta, oåterkalleligen, och bara finns kvar i vårt minne, fritt att inbäddas i filter i regnbågens alla färger.

Ja, ja! Slut på filosoferandet! Har jag några bilder kanske? Vi ska se:

den blommar! som bara den! vem hade trott det! inte min son iallafall. haha, där ser man!

Igår jobbade jag på Skrapan igen. Liten rätt trevlig anläggning, och jag fick jobba med kära Anna, vilket var jättetrevligt. Vi drack finkaffe, soyalatte från nånstans därinne i centrumet, och pratade om allt möjligt. Och jag tog några fina bilder i personalrummet. Konstnärligt värre!

intressant

ett gäng krokar. jaha.
smutsig disk var det här!
Avslutar med texten till Lyckliga gatan.

Lite lagom sentimentalt sådär en måndag när man just lämnat ifrån sig nycklarna till sitt barndomshem.

Och efter det planterade vi lite nya blommor på pappas grav.
hej pappa här får du lite blommor
Slut på en era var ordet.

Minnena kommer så ofta till mig, 
Nu är allt borta, jag fattar det ej
Borta är huset där murgrönan klängde
Borta är grinden där vi stod och hänga
Lyckliga gatan du, som varje dag du hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram


Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat


Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång 

Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och 

för makadam

Lyckliga gatan, du finns inte mer ...


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Zombie Friday

Headache, runny nose and feeling like a zombie.
The last week hasn´t been too much fun, not only because of zombie mood.





Nice thing though:

I´ve been jogging with the dogs this week, which is kind of my own therapy against depression.
Knee feels (almost) fine, and I feel soooo much better after doing it.

Best therapy in the world, dogs and physical movement 💗💗

Right now, I´m relaxing in the sofa, listening to french pop music from the 1960s´.






Have a lovely friday!

Tussen gör sig hemmastadd

Vår nye familjemedlem Tussen har gjort sig riktigt hemmastadd på kort tid. Numera sover han lugnt i min säng tillsammans med Lisa hela nätterna, leker med sina små bollar, äter allt som kommer i hans väg samt springer till dörren för att hälsa när det ringer på. Det känns jättebra med honom!
Nu ska jag ta mig ut och kanske köra lite lätt träning trots snor. Sen är det Julfests-dax.

Saturday

When I write the word "Saturday" in english, I always think of the song "Come saturday morning", a song that I sort of grew up with:

Come Saturday morning
I'm goin' away with my friend
We'll Saturday-spend till the end of the day
Just I and my friend
We'll travel for miles in our Saturday smiles
And then we'll move on
But we will remember long after Saturday's gone
You know what the trouble is?
Trouble is that probably all the good things in life
Take place in no more than a minute
I mean all I did, I, I bet you
At the end of seventy years should you lose someone
You can sit down, you can figure the whole thing out
You spent nineteen years sleepin'
You spent five years goin' to the bathroom
You spent thirty-five years doin'
Some kinda work you absolutely hated
Spent seven thousand eight hundred and
Fifty-three minutes blinkin' your eyes
And added to that, you got that one minute of good things
Then one day you wonder whether you're minute…