Fortsätt till huvudinnehåll

Lyckliga gatan

Idag lämnade vi tillbaka nycklarna, som mamma, och vi andra då det begav sig, haft i 43 år.

Så nu är det tack och adjö, punkt slut i den lilla stadsdelen Ör, Sundbyberg, dit vi flyttade i december 1970.

Då var området ganska nytt, med både en Konsumbutik, ett postkontor och en Favör.

Nu finns knappt nånting kvar, slutet började närma sig redan 1973 när Hallonbergens Centrum, med tunnelbana, invigdes.
Nu är även Hallonbergen en döende utpost av det som var så modernt och futuristiskt då, på 70-talet, det som Olof Palme kallade den bästa bostadsmiljön i Sverige.

Längesen.

Jag kommer att tänka på "Lyckliga gatan.." även om både Ör och Hallonbergen redan var det som byggdes efter det att lyckliga gatan hade rivits och jämnats med marken. Men det kommer ju alltid finnas en lyckliga gatan inom oss, där vi lekte som barn och upptäckte världen inlindad i bomull.

Hela grejen  med lyckliga gatan-idyllen är ju att den en gång för alla är borta, oåterkalleligen, och bara finns kvar i vårt minne, fritt att inbäddas i filter i regnbågens alla färger.

Ja, ja! Slut på filosoferandet! Har jag några bilder kanske? Vi ska se:

den blommar! som bara den! vem hade trott det! inte min son iallafall. haha, där ser man!

Igår jobbade jag på Skrapan igen. Liten rätt trevlig anläggning, och jag fick jobba med kära Anna, vilket var jättetrevligt. Vi drack finkaffe, soyalatte från nånstans därinne i centrumet, och pratade om allt möjligt. Och jag tog några fina bilder i personalrummet. Konstnärligt värre!

intressant

ett gäng krokar. jaha.
smutsig disk var det här!
Avslutar med texten till Lyckliga gatan.

Lite lagom sentimentalt sådär en måndag när man just lämnat ifrån sig nycklarna till sitt barndomshem.

Och efter det planterade vi lite nya blommor på pappas grav.
hej pappa här får du lite blommor
Slut på en era var ordet.

Minnena kommer så ofta till mig, 
Nu är allt borta, jag fattar det ej
Borta är huset där murgrönan klängde
Borta är grinden där vi stod och hänga
Lyckliga gatan du, som varje dag du hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram


Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat


Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång 

Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och 

för makadam

Lyckliga gatan, du finns inte mer ...


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget.

Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns.

Vad har hänt sen senast? Massor.

Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR.

Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada.

Men kul!






Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta.

Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exempelvis auditionträning och interpretation, absolut, men regissera, nej.

Fick en oväntat och plötsligt återfall in i sångerskerollen igen, och planerar nu att ta över värld…

News!

Ho-ho-ho! Big news coming up!
I am, from this very moment, gonna blog in English!
I´ve been thinking about this for quite a long time, but haven´t really found the inspiration.
Until today.
So, for those of you out there who have been longing to understand what I´m writing, your time has come :)
Short presentation:
I am Gunilla, operasinger, dog-and cat-person-and-owner, gym rat, yogini, and
I´ve also started directing opera the last year.

I don´t eat my best friends = no meat.


I am also the mother of two lovely human beings, Elin and Jacob.
They are not kids anymore (at least they don´t think they are, but I know better, hehe)

Elin has her own blog .



Last week has been shitty and awful, but I´m gonna look forward and not become manic about it.
Try to accept lifes´ little changes and surprises and blablabla...well, maybe I will write more about it another day.

I had the day off today (when I´m not singing or directing or spending time with the four-legged family members, I work in a g…

Zombie Friday

Headache, runny nose and feeling like a zombie.
The last week hasn´t been too much fun, not only because of zombie mood.





Nice thing though:

I´ve been jogging with the dogs this week, which is kind of my own therapy against depression.
Knee feels (almost) fine, and I feel soooo much better after doing it.

Best therapy in the world, dogs and physical movement 💗💗

Right now, I´m relaxing in the sofa, listening to french pop music from the 1960s´.






Have a lovely friday!