Fortsätt till huvudinnehåll

Lyckliga gatan

Idag lämnade vi tillbaka nycklarna, som mamma, och vi andra då det begav sig, haft i 43 år.

Så nu är det tack och adjö, punkt slut i den lilla stadsdelen Ör, Sundbyberg, dit vi flyttade i december 1970.

Då var området ganska nytt, med både en Konsumbutik, ett postkontor och en Favör.

Nu finns knappt nånting kvar, slutet började närma sig redan 1973 när Hallonbergens Centrum, med tunnelbana, invigdes.
Nu är även Hallonbergen en döende utpost av det som var så modernt och futuristiskt då, på 70-talet, det som Olof Palme kallade den bästa bostadsmiljön i Sverige.

Längesen.

Jag kommer att tänka på "Lyckliga gatan.." även om både Ör och Hallonbergen redan var det som byggdes efter det att lyckliga gatan hade rivits och jämnats med marken. Men det kommer ju alltid finnas en lyckliga gatan inom oss, där vi lekte som barn och upptäckte världen inlindad i bomull.

Hela grejen  med lyckliga gatan-idyllen är ju att den en gång för alla är borta, oåterkalleligen, och bara finns kvar i vårt minne, fritt att inbäddas i filter i regnbågens alla färger.

Ja, ja! Slut på filosoferandet! Har jag några bilder kanske? Vi ska se:

den blommar! som bara den! vem hade trott det! inte min son iallafall. haha, där ser man!

Igår jobbade jag på Skrapan igen. Liten rätt trevlig anläggning, och jag fick jobba med kära Anna, vilket var jättetrevligt. Vi drack finkaffe, soyalatte från nånstans därinne i centrumet, och pratade om allt möjligt. Och jag tog några fina bilder i personalrummet. Konstnärligt värre!

intressant

ett gäng krokar. jaha.
smutsig disk var det här!
Avslutar med texten till Lyckliga gatan.

Lite lagom sentimentalt sådär en måndag när man just lämnat ifrån sig nycklarna till sitt barndomshem.

Och efter det planterade vi lite nya blommor på pappas grav.
hej pappa här får du lite blommor
Slut på en era var ordet.

Minnena kommer så ofta till mig, 
Nu är allt borta, jag fattar det ej
Borta är huset där murgrönan klängde
Borta är grinden där vi stod och hänga
Lyckliga gatan du, som varje dag du hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram


Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat


Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång 

Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och 

för makadam

Lyckliga gatan, du finns inte mer ...


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...

Åka tunnelbana

Igår på tunnelbanan på väg hem efter en repetition i Högalidskyrkan: Ett gäng otroligt präktiga medelålders lite fina par kommer in. De sätter sig bredvid mig och på sätet närmast. De är högljudda och pratar vitt och brett om sina upplevelser den kvällen, de har nämligen varit på Operan och sett Läderlappen. "Vad tyckte du?" "Jo, det är ju lättsamt och roligt, och Janne Malmsjö är ju så underbar!" "Vi var 57 stycken från mitt jobb där ikväll!" ( Åh käre Gud så hemskt) "Men får vi höra nu då, hur var sångarna? Höll de måttet, hehe?" ( precis som ni era puckon kan bedöma det tänker jag) "Ja, jag är väldigt förtjust i Anders Larssons röst" (tant mittemot mig med päls och beskäftig look) "Anders Larsson? Vad gjorde han för roll?"(gubbe på andra sätet som gillade Helge Skoog mest) "Ja Helge, han är fenomenal, tänk hur han kan få igång publiken!" "Ja, det som är så svårt!" ( vad vet du om det, har du provat eller...