Idag lämnade vi tillbaka nycklarna, som mamma, och vi andra då det begav sig, haft i 43 år.
Så nu är det tack och adjö, punkt slut i den lilla stadsdelen Ör, Sundbyberg, dit vi flyttade i december 1970.
Då var området ganska nytt, med både en Konsumbutik, ett postkontor och en Favör.
Nu finns knappt nånting kvar, slutet började närma sig redan 1973 när Hallonbergens Centrum, med tunnelbana, invigdes.
Nu är även Hallonbergen en döende utpost av det som var så modernt och futuristiskt då, på 70-talet, det som Olof Palme kallade den bästa bostadsmiljön i Sverige.
Längesen.
Jag kommer att tänka på "Lyckliga gatan.." även om både Ör och Hallonbergen redan var det som byggdes efter det att lyckliga gatan hade rivits och jämnats med marken. Men det kommer ju alltid finnas en lyckliga gatan inom oss, där vi lekte som barn och upptäckte världen inlindad i bomull.
Hela grejen med lyckliga gatan-idyllen är ju att den en gång för alla är borta, oåterkalleligen, och bara finns kvar i vårt minne, fritt att inbäddas i filter i regnbågens alla färger.
Ja, ja! Slut på filosoferandet! Har jag några bilder kanske? Vi ska se:
Igår jobbade jag på Skrapan igen. Liten rätt trevlig anläggning, och jag fick jobba med kära Anna, vilket var jättetrevligt. Vi drack finkaffe, soyalatte från nånstans därinne i centrumet, och pratade om allt möjligt. Och jag tog några fina bilder i personalrummet. Konstnärligt värre!
Avslutar med texten till Lyckliga gatan.
Lite lagom sentimentalt sådär en måndag när man just lämnat ifrån sig nycklarna till sitt barndomshem.
Och efter det planterade vi lite nya blommor på pappas grav.
Slut på en era var ordet.
Minnena kommer så ofta till mig,
Nu är allt borta, jag fattar det ej
Borta är huset där murgrönan klängde
Borta är grinden där vi stod och hänga
Lyckliga gatan du, som varje dag du hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram
Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång
Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam
Lyckliga gatan, du finns inte mer ...
Så nu är det tack och adjö, punkt slut i den lilla stadsdelen Ör, Sundbyberg, dit vi flyttade i december 1970.
Då var området ganska nytt, med både en Konsumbutik, ett postkontor och en Favör.
Nu finns knappt nånting kvar, slutet började närma sig redan 1973 när Hallonbergens Centrum, med tunnelbana, invigdes.
Nu är även Hallonbergen en döende utpost av det som var så modernt och futuristiskt då, på 70-talet, det som Olof Palme kallade den bästa bostadsmiljön i Sverige.
Längesen.
Jag kommer att tänka på "Lyckliga gatan.." även om både Ör och Hallonbergen redan var det som byggdes efter det att lyckliga gatan hade rivits och jämnats med marken. Men det kommer ju alltid finnas en lyckliga gatan inom oss, där vi lekte som barn och upptäckte världen inlindad i bomull.
Hela grejen med lyckliga gatan-idyllen är ju att den en gång för alla är borta, oåterkalleligen, och bara finns kvar i vårt minne, fritt att inbäddas i filter i regnbågens alla färger.
Ja, ja! Slut på filosoferandet! Har jag några bilder kanske? Vi ska se:
 |
| den blommar! som bara den! vem hade trott det! inte min son iallafall. haha, där ser man! |
 |
| intressant |
 |
| ett gäng krokar. jaha. |
 |
| smutsig disk var det här! |
Lite lagom sentimentalt sådär en måndag när man just lämnat ifrån sig nycklarna till sitt barndomshem.
Och efter det planterade vi lite nya blommor på pappas grav.
 |
| hej pappa här får du lite blommor |
Minnena kommer så ofta till mig,
Nu är allt borta, jag fattar det ej
Borta är huset där murgrönan klängde
Borta är grinden där vi stod och hänga
Lyckliga gatan du, som varje dag du hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram
Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång
Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam
Lyckliga gatan, du finns inte mer ...
Kommentarer
Skicka en kommentar