Fortsätt till huvudinnehåll

1 soltimme

Läste nånstans att hittills i november har vi haft 1 (EN) soltimme.

Det är inte mycket. Faktiskt är det försvinnande lite.

Konsekvens: jag är kroniskt trött och det känns som mina ögon inte ens riktigt öppnas under dagen. Trots att jag ändå är ute så pass mycket med Smilla, känns det som det är.....ja, mörkt helt enkelt. November kallas det.

Vad händer då?

Jag jobbar på. Försöker komma igång med regelbunden styrketräning vilket är så himla kul. Har alltid trivts i gymmiljön. På lilla Friskis Sankt Eriksbron är gymmet nytt, lugnt och har vackra fönster med utsikt över Karlbergskanalen. Jag kör knäböj och marklyft och chins och tycker det är typ lika kul som att sjunga, nästan. Inte riktigt, men åt det hållet.
Annars springer/går/joggar jag med Smillisen varje dag såklart. Idag hade vi även farbror Morris, 10 år, med oss. Han tyckte nog att han lika bra kunde ligga hemma och sova, men väl ute var det ganska skönt ändå.
Tog några bilder på sötnosarna idag:

två gullisar

lilla farbrorn
I söndags var vi hos mor och hälsade på. Först var vi hos far och gjorde lite fint på graven. Det såg rätt skruttigt ut och förra gången var det så mörkt att man inte såg ett piss. Samma problem som när Smilla gör sina behov i skogen i november efter klockan tre typ. Inte lätt att hitta! Prova själva! Jag försöker gå på lukten, men det funkar inte heller alltid. Ibland får man helt enkelt bara lämna högen och hoppas på ett kraftigt regn.
Intressanta fakta minsann!

såhär fint blev det
en oktoberbild...det var fler soltimmar då!

dags för kvällsprommis.
För övrigt har jag inget mer att förtälja.

Imorgon jobbar jag på City och Agnes (granne) och jag hjälps åt med hundarna.
Är halvsnorig och halvtrött och hoppas på nån ynka soltimme till denna mörka månad. Lite rejäl styrketräning  kanske kan hjälpa till litegrann.

Tjing!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Update

Förkyld. Trött. Stel. Inget kan få mig mer ur humör än när jag inte känner mig pigg och energisk. Mitt knä har krånglat, min höft har gjort ont och min ländrygg förvandlades till en säck cement när vi gjorde halvbryggan på lunchyogan i onsdags. Idag var planen att träna, men jag är ledig och orkar inget mer än att gå en ordentlig promenad med djuren. Djuren, ja! Egon rymde förra veckan. Inte bara en liten rymning, utan han bara stack. Hundarna fick bada lite vid Brunnsviksbadet, och även Egon, som inte brukar vilja bada lika mycket som Smilla, ville skutta lite i vattnet så jag släppte kopplet. De skuttade runt lite, började jaga varann och vips så stack den lille busen upp i skogen, som ett skott, med kopplet slängandes efter sig. Smilla kom tillbaka, men Egon var försvunnen. Jag skulle leda yoga lite senare, hade ingen telefon med mig, sprang hem med Smilla, hämtade telefon och cykel, Mona kom och hjälpte mig att leta, men den lille var försvunnen. Fick ställa in yogan, ringde ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...
Skicka en kommentar
Läs mer