Fortsätt till huvudinnehåll

Livet








Livet. Så svårt att greppa. Och plötsligt har det gått massa tid.
Jag åkte till Paris och hälsade på Elin. Innan dess hade jag ytterligare ett bråk med min mor. Jag har fått nog nu, och tänker inte ödsla mer energi på att ha dåligt samvete när det borde vara hon som har dåligt samvete.



Jag känner mig så oerhört lättad över detta beslut. Som om precis allt blev lite lättare. Som om jag äntligen får fatta egna beslut. Göra vad jag vill.
jag vickade på F&S lidingö. 

firade Jacob, 22år! Hurra!

kvällsljuset! WOW!




Tänkte då kanske:

1.skaffa en till hund
2.börja med styrkelyft

Vi får se :)



Först throwback: Paris last weekend!

åh vad det är vackert i paris! eller inte.

På RER:en från CDG till Gare du Nord. Smickrande ljus! Lite spy-grönt sådär!

Sådärja, lite vackrare!

börjar acklimatisera mig

rätt okej väder










gatulivet. storstad. man kan andas.

elin gillar att fota!

vid republique på väg hem

tar ännu en chans att posera vid en äkta fransk balkong. en balkong i frankrike alltså.

vi beställde pizzor från pink flamingo. asså, pizza med aubergine och hoummus! HEAVEN!


duncan delar rättvist. OBS han är ej puckelryggig, han har långt hår som ligger som en puckel

sen var det dags för höjdpunkten! jag klädde ut mig till italiensk tant med fejk-pucci. men snygg är den!

le grand rex! konsertdax!

Taa-daaah!!!

magic. och danny elfman var där och sjöng. magic igen.

och sen satt jag på CDG igen på väg hem.

utsikt från flygbussen. jäkligt ödsligt i stockholm.
Och vips var jag hemma och åkte typ direkt (så kändes det) till brandutbildning i Orminge. Och sen ledde jag pass på Gärdet och det började brinna i garaget. Hepp hepp! Jag cyklade därifrån innan de bestämde om de skulle evakuera eller ej.

smilla och jag gick till jobbet

stockholm är en väldans vacker stad

och smilla fick sin frukost i gräset utanför

hemma speglar sig min lavalampa i fönstret. älskar lavalmpan. älskar hösten.
dagarna är helt otroligt fantastiska

det finns många fina pinnar i naturen

vid stora skuggan. undrar hur många hundra år det här trädet är?

hejdå

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...

Positiv till överdrift?

När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!

Och så var det drömdags igen...

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen...