Fortsätt till huvudinnehåll

November min vän

https://www.youtube.com/watch?v=cncAlprkSHo

Barbro Hörberg... hade den där LP:n, Gråt i gräset. Så fina texter. Kom att tänka på den när jag insåg att det faktiskt är november nu.

Björnnäsvägen, avstängd för biltrafik. Så rogivande.

Smilla sitter och tänker.

Och Egon spanar efter ekorrar.
Egon?!
Ja, just det, ja, han har bara bott hos oss i en vecka.
Han bara dök upp, och jag tänkte att han var rätt för oss. Han ser ut som en liten Smilla. Fast han är snarast hennes motsats. Framåt, orädd, tuff, provocerande...men han har lugnat sig bara på de dagar han varit här.
Egon är också en liten rumänsk hund som hittades livrädd och ensam, endast 4 veckor gammal, på en skolgård.

Han blev räddad, och kom till hägnet, Save the dogs hundräddningsanläggning.

Där blev den lille stackaren kvar i 4 år.
Sen kom han till en familj i Sverige, som tydligen inte hade varken tid eller kunskap om en sådan hund.
Efter ett år tröttande de på honom och sålde honom på Blocket (något man inte får göra om man har adopterat en hund, den ska omplaceras genom Hundhjälpen).
Egon kom till en familj i Tungelsta med tre barn, tre katter och en till hund. Han blev stressad och började vakta sin mat och sina saker. Barnen blev rädda för honom, och man bestämde att inte behålla honom.

Och där kom jag in i bilden!

Några bilder från den gångna veckan:

Smilla har varit helt fantastisk! Visste inte att hon faktiskt förstod så mycket om vem han är.



Trötta efter lek.

En av de första promenaderna.

Första blicken in i nya hemmet.

Lite busig, men snäll och ömhetstörstande.

Storasyster är världens coolaste

Smilla har varit med på jobbet en del, nu blir de snart två...

Roland med sin intressanta look

För övrigt har jag hostat och hostat och hostat den senaste veckan.

Igår natt trodde jag att lungorna skulle komma ut genom munnen, i småbitar. Men det gjorde de inte, så det var ju en bra grej.
Däremot kunde jag inte leda mitt yogapass idag, och fick som tur var vikarie. PUH, quelle erleichterung!
Annars är det mesta som vanligt...eller inte alls, rättare sagt.
Vi har en till hund och jag pratar inte med min mamma och min exman är en total främling.
Jag trivs bra på Lindhagen. Min son och hans fina flickvän har gjort slut. Jag är ute jättemycket med hundarna och har slutat äta kött. Minns inte riktigt när jag sjöng senast.

Livet är egentligen jättekonstigt. Inget är som vanligt. Jag tittar till och med på Så mycket bättre och tycker det är rätt ok.

Är det lika illa som att titta på Allsång på Skansen?

Skit samma. Kleerup är cool, Sven-Bertil Taube är grym, Miriam är också grym men lite halvjobbig.

Igår var Jacob och jag vid Jacob den äldres grav. Här är den yngre av dem i grävartagen.

Jag smällde i ett finger i byrån när jag skulle berätta något för Fanny och blev lite dramatisk. Nu är fingret helt blått och gör ont. Så kan det gå.
Min halloween-utstyrsel, haha! Se och bli vettskrämd!




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...
Skicka en kommentar
Läs mer

Positiv till överdrift?

När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!
6 kommentarer
Läs mer

Och så var det drömdags igen...

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen...
3 kommentarer
Läs mer