Fortsätt till huvudinnehåll

"Nu går vi mot mörkare tider..."

Dagen efter sommarsolståndet är det alltid någon som måste utbrista: "Nu går vi mot mörkare tider". Och så får alla närvarande ca 5 sekunders ångest-attack för att man inte ens har hunnit känna att sommaren har börjat.
Varje år så länge jag kan minnas händer detta.
Igår när jag gick sista rundan innan stängning av gymmet, så var det en ung tjej där, kanske 17-18 år, som ville fråga mig något i omklädningsrummet.
Hon sa att hon, och massa av hennes tjejkompisar, ständigt blir sexuellt trakasserade i gymmet och undrade om tanken finns hos Friskis att ha "tjejtider", när bara tjejer får träna.
Jag blir så arg.
År 2017 har vi fortfarande inte kommit längre än att små himla kryp till killar och män anser sig ha rätten att kommentera tjejers utseende, att komma med slisk-kommentarer, följa efter och inte låta tjejen träna i fred, kort sagt, göra hennes träning till en plåga. Hon sa att vissa dagar går hon hellre därifrån, för att hon inte orkar deala med skiten.
Vi går verkligen mot mörkare tider, kände jag. Eller viss del av befolkningen är kvar i himla kolmörker och har aldrig kommit ut därifrån.
Vill och ska ta detta vidare.
Jag frågade om vissa av våra anläggningar var värre än andra, och ja, hon nämnde framför allt 3 som var vidriga.
Vad gör vi? Hur kan vi som är anställda eller engagerar oss på annat sätt ändra inställningen hos dessa drägg?

Mörkare tider var ordet.

Och föräldrar, var är ni? Vad är ni för förebilder? Pappor, hallå? Finns ni? Klart ni gör, men kanske inte hos dem som verkligen skulle behöva er.
Pappor, mammor, vuxna, VAKNA.


Vuxna behövs


Te och eftertanke efterlyses. Speciellt eftertanke.


Känner ilska och uppgivenhet.
Vill kasta kettlebells och viktskivor. Gör dock inte det, eftersom jag inte skulle uppnå ett jäkla skit med det.

Slutar där för nu.
Tack och hej.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gå på stan....

....är inte min favoritsysselsättning och redan idag, den 21 november, var julskyltningen i full gång. Tröttnade på att sitta och vänta på Jacob i Gallerian, gick ut och tog några bilder istället. Till slut kom han och blev det ett par vinterkängor och när jag kom hem fick jag en puss av min älskling Tussen. Innan dess åt jag lunch med Sandra, mysigt, och en massa hundprat! Ikväll blir det nog sushi tror jag. I det stora hela en lugn skön måndag!

Mission accomplished

Tyckte den här bilden var så söt...en Welsh Corgi har blivit mamma till några ankungar :) Idag har jag varit riktigt effektiv, först träning (jobbigt!), sen städa, fixa i badrummet, tvätta och sy gardiner. Nu ska jag ordna lite middag, det blir laxbitar marinerade i vitlök, chili, citron och oyster-sauce och till detta serveras bulgur, som J numera äter, nästan vuxen som han är. Hade ett röstmeddelande från Hundstallet på mobilen, tyvärr verkar det som om min älskling Utah gärna jagar katter....men vi ska prata lite mer så får vi se. Nu är det matlagningsdax!

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...