Fortsätt till huvudinnehåll

"Nu går vi mot mörkare tider..."

Dagen efter sommarsolståndet är det alltid någon som måste utbrista: "Nu går vi mot mörkare tider". Och så får alla närvarande ca 5 sekunders ångest-attack för att man inte ens har hunnit känna att sommaren har börjat.
Varje år så länge jag kan minnas händer detta.
Igår när jag gick sista rundan innan stängning av gymmet, så var det en ung tjej där, kanske 17-18 år, som ville fråga mig något i omklädningsrummet.
Hon sa att hon, och massa av hennes tjejkompisar, ständigt blir sexuellt trakasserade i gymmet och undrade om tanken finns hos Friskis att ha "tjejtider", när bara tjejer får träna.
Jag blir så arg.
År 2017 har vi fortfarande inte kommit längre än att små himla kryp till killar och män anser sig ha rätten att kommentera tjejers utseende, att komma med slisk-kommentarer, följa efter och inte låta tjejen träna i fred, kort sagt, göra hennes träning till en plåga. Hon sa att vissa dagar går hon hellre därifrån, för att hon inte orkar deala med skiten.
Vi går verkligen mot mörkare tider, kände jag. Eller viss del av befolkningen är kvar i himla kolmörker och har aldrig kommit ut därifrån.
Vill och ska ta detta vidare.
Jag frågade om vissa av våra anläggningar var värre än andra, och ja, hon nämnde framför allt 3 som var vidriga.
Vad gör vi? Hur kan vi som är anställda eller engagerar oss på annat sätt ändra inställningen hos dessa drägg?

Mörkare tider var ordet.

Och föräldrar, var är ni? Vad är ni för förebilder? Pappor, hallå? Finns ni? Klart ni gör, men kanske inte hos dem som verkligen skulle behöva er.
Pappor, mammor, vuxna, VAKNA.


Vuxna behövs


Te och eftertanke efterlyses. Speciellt eftertanke.


Känner ilska och uppgivenhet.
Vill kasta kettlebells och viktskivor. Gör dock inte det, eftersom jag inte skulle uppnå ett jäkla skit med det.

Slutar där för nu.
Tack och hej.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...

Update

Förkyld. Trött. Stel. Inget kan få mig mer ur humör än när jag inte känner mig pigg och energisk. Mitt knä har krånglat, min höft har gjort ont och min ländrygg förvandlades till en säck cement när vi gjorde halvbryggan på lunchyogan i onsdags. Idag var planen att träna, men jag är ledig och orkar inget mer än att gå en ordentlig promenad med djuren. Djuren, ja! Egon rymde förra veckan. Inte bara en liten rymning, utan han bara stack. Hundarna fick bada lite vid Brunnsviksbadet, och även Egon, som inte brukar vilja bada lika mycket som Smilla, ville skutta lite i vattnet så jag släppte kopplet. De skuttade runt lite, började jaga varann och vips så stack den lille busen upp i skogen, som ett skott, med kopplet slängandes efter sig. Smilla kom tillbaka, men Egon var försvunnen. Jag skulle leda yoga lite senare, hade ingen telefon med mig, sprang hem med Smilla, hämtade telefon och cykel, Mona kom och hjälpte mig att leta, men den lille var försvunnen. Fick ställa in yogan, ringde ...

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...