Fortsätt till huvudinnehåll

"Nu går vi mot mörkare tider..."

Dagen efter sommarsolståndet är det alltid någon som måste utbrista: "Nu går vi mot mörkare tider". Och så får alla närvarande ca 5 sekunders ångest-attack för att man inte ens har hunnit känna att sommaren har börjat.
Varje år så länge jag kan minnas händer detta.
Igår när jag gick sista rundan innan stängning av gymmet, så var det en ung tjej där, kanske 17-18 år, som ville fråga mig något i omklädningsrummet.
Hon sa att hon, och massa av hennes tjejkompisar, ständigt blir sexuellt trakasserade i gymmet och undrade om tanken finns hos Friskis att ha "tjejtider", när bara tjejer får träna.
Jag blir så arg.
År 2017 har vi fortfarande inte kommit längre än att små himla kryp till killar och män anser sig ha rätten att kommentera tjejers utseende, att komma med slisk-kommentarer, följa efter och inte låta tjejen träna i fred, kort sagt, göra hennes träning till en plåga. Hon sa att vissa dagar går hon hellre därifrån, för att hon inte orkar deala med skiten.
Vi går verkligen mot mörkare tider, kände jag. Eller viss del av befolkningen är kvar i himla kolmörker och har aldrig kommit ut därifrån.
Vill och ska ta detta vidare.
Jag frågade om vissa av våra anläggningar var värre än andra, och ja, hon nämnde framför allt 3 som var vidriga.
Vad gör vi? Hur kan vi som är anställda eller engagerar oss på annat sätt ändra inställningen hos dessa drägg?

Mörkare tider var ordet.

Och föräldrar, var är ni? Vad är ni för förebilder? Pappor, hallå? Finns ni? Klart ni gör, men kanske inte hos dem som verkligen skulle behöva er.
Pappor, mammor, vuxna, VAKNA.


Vuxna behövs


Te och eftertanke efterlyses. Speciellt eftertanke.


Känner ilska och uppgivenhet.
Vill kasta kettlebells och viktskivor. Gör dock inte det, eftersom jag inte skulle uppnå ett jäkla skit med det.

Slutar där för nu.
Tack och hej.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget.

Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns.

Vad har hänt sen senast? Massor.

Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR.

Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada.

Men kul!






Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta.

Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exempelvis auditionträning och interpretation, absolut, men regissera, nej.

Fick en oväntat och plötsligt återfall in i sångerskerollen igen, och planerar nu att ta över värld…

News!

Ho-ho-ho! Big news coming up!
I am, from this very moment, gonna blog in English!
I´ve been thinking about this for quite a long time, but haven´t really found the inspiration.
Until today.
So, for those of you out there who have been longing to understand what I´m writing, your time has come :)
Short presentation:
I am Gunilla, operasinger, dog-and cat-person-and-owner, gym rat, yogini, and
I´ve also started directing opera the last year.

I don´t eat my best friends = no meat.


I am also the mother of two lovely human beings, Elin and Jacob.
They are not kids anymore (at least they don´t think they are, but I know better, hehe)

Elin has her own blog .



Last week has been shitty and awful, but I´m gonna look forward and not become manic about it.
Try to accept lifes´ little changes and surprises and blablabla...well, maybe I will write more about it another day.

I had the day off today (when I´m not singing or directing or spending time with the four-legged family members, I work in a g…

Zombie Friday

Headache, runny nose and feeling like a zombie.
The last week hasn´t been too much fun, not only because of zombie mood.





Nice thing though:

I´ve been jogging with the dogs this week, which is kind of my own therapy against depression.
Knee feels (almost) fine, and I feel soooo much better after doing it.

Best therapy in the world, dogs and physical movement 💗💗

Right now, I´m relaxing in the sofa, listening to french pop music from the 1960s´.






Have a lovely friday!