I torsdags kväll kl 21:15 klev jag ut från jobbet för sista gången på över 3 veckor. Sällan har jag längtat så mycket efter ledigheten. Jag har känt mig trött, omotiverad, överarbetad, slut, ja allt möjligt tråkigt. I måndags snubblade jag dessutom på en mattkant och föll som en fura mot receptionsdisken. Jag hann tänka: "jag kommer slå huvudet rakt i disken, tackåhej för mej" men hann få fram handen på nåt sätt och dämpade på så sätt smällen. Vred mig istället och landade med en duns på rygg bredvid kassaskåpet och trodde ryggen var av och livet slut iallafall. Men se, jag kunde resa mig och inget hade gått sönder. Pannan var lite svullen och jag kände mig lite mörbultad. C´etait tout. Call me Plåt-Niklas eller Träskalle eller nåt, men jag är såååå tacksam :) när jag kom hem, låg det här och väntade Så otroligt omtänksamt och fint! Speciellt den dagen när jag för en sekund trodde livet var över. Men nu är jag alltså ledig. Hundarna och jag har kommit in