I torsdags kväll kl 21:15 klev jag ut från jobbet för sista gången på över 3 veckor.
Sällan har jag längtat så mycket efter ledigheten. Jag har känt mig trött, omotiverad, överarbetad, slut, ja allt möjligt tråkigt.
I måndags snubblade jag dessutom på en mattkant och föll som en fura mot receptionsdisken.
Jag hann tänka: "jag kommer slå huvudet rakt i disken, tackåhej för mej" men hann få fram handen på nåt sätt och dämpade på så sätt smällen. Vred mig istället och landade med en duns på rygg bredvid kassaskåpet och trodde ryggen var av och livet slut iallafall.
Men se, jag kunde resa mig och inget hade gått sönder. Pannan var lite svullen och jag kände mig lite mörbultad. C´etait tout.
Call me Plåt-Niklas eller Träskalle eller nåt, men jag är såååå tacksam :)
Men nu är jag alltså ledig.
Hundarna och jag har kommit in i trail-running-andan och jag tar på mig mina Vibram Fivefingers och så tassar vi iväg. Helt underbart. Lugnt tempo, skönt, roligt underlag, vi badar på vägen...så härligt!
Har kollat på Ultrarunning-dokumentärer på kvällarna.
Efter mitt fall i repan, blev knäet bättre, haha, ironiskt eller hur! Och då är det så himla härligt att springa med hundarna. Och så känns det som jag kan springa hur länge som helst (fast det kan jag inte såklart), och jag blir inspirerad att träna för ett ultra.
Måste kolla detta.
Är det realistiskt?
Räcker min tid till?
Igårkväll såg jag en dokumentär om Marathon des Sables, som går i den marockanska öknen. Visade sig att i år och för två år sedan, vann en svensk tjej damklassen, Elisabet Barnes. Otroligt inspirerande!
Nu avslutar jag för idag, ska ut med de trötta fyrbenta innan middagen.
Imorgon blir det födelsedagsfirande med Jacob och Fanny, för en viss tant fyller visst år :)
Hejdå!
Sällan har jag längtat så mycket efter ledigheten. Jag har känt mig trött, omotiverad, överarbetad, slut, ja allt möjligt tråkigt.
I måndags snubblade jag dessutom på en mattkant och föll som en fura mot receptionsdisken.
Jag hann tänka: "jag kommer slå huvudet rakt i disken, tackåhej för mej" men hann få fram handen på nåt sätt och dämpade på så sätt smällen. Vred mig istället och landade med en duns på rygg bredvid kassaskåpet och trodde ryggen var av och livet slut iallafall.
Men se, jag kunde resa mig och inget hade gått sönder. Pannan var lite svullen och jag kände mig lite mörbultad. C´etait tout.
Call me Plåt-Niklas eller Träskalle eller nåt, men jag är såååå tacksam :)
när jag kom hem, låg det här och väntade |
Så otroligt omtänksamt och fint! Speciellt den dagen när jag för en sekund trodde livet var över. |
Men nu är jag alltså ledig.
Hundarna och jag har kommit in i trail-running-andan och jag tar på mig mina Vibram Fivefingers och så tassar vi iväg. Helt underbart. Lugnt tempo, skönt, roligt underlag, vi badar på vägen...så härligt!
Tussen ville vara med, bara han slapp springa i skogen. Badet var väl inte så aktuellt heller. |
Smillas tassar. Det är fint med tassar. |
En söt farbror som blir väldigt trött av springturerna. |
Efteråt slappar vi. |
Tussen. Alltid i centrum. |
Roland. |
Har kollat på Ultrarunning-dokumentärer på kvällarna.
Efter mitt fall i repan, blev knäet bättre, haha, ironiskt eller hur! Och då är det så himla härligt att springa med hundarna. Och så känns det som jag kan springa hur länge som helst (fast det kan jag inte såklart), och jag blir inspirerad att träna för ett ultra.
Måste kolla detta.
Är det realistiskt?
Räcker min tid till?
Igårkväll såg jag en dokumentär om Marathon des Sables, som går i den marockanska öknen. Visade sig att i år och för två år sedan, vann en svensk tjej damklassen, Elisabet Barnes. Otroligt inspirerande!
Nu avslutar jag för idag, ska ut med de trötta fyrbenta innan middagen.
Imorgon blir det födelsedagsfirande med Jacob och Fanny, för en viss tant fyller visst år :)
Hejdå!
Semesterdrink! |
Kommentarer
Skicka en kommentar