Dogs, cats, opera and gym - welcome to my world

Lugn vecka som började med födelsedagsfirande (av mig). Mycket springande med hundarna, ojämna smärtor i knäet som kommer och går, besök i Söderbrunns koloniområde och Frutti di Mare på Meno Male , lunch på Organic Green  , lite häng som i gamla tider med sonen på Ramen Ki Mama ...har sovit skruttdåligt pga månen som inte lämnar mig ifred, mått lite illa (är jag löjligt överkänslig???) men i det stora hela njuter jag väldigt av att göra typ ingenting. I övermorgon åker jag till Paris och hälsar på Elin, Duncan och mopsen Leo, som bor hos dem en period. Födelsedagsmiddag på "Döden i grytan" Presenter! Den fina Bialetti-kannan och en Mumin-mugg med Lilla Rådd-djuret på. Enligt Jacob väldigt lik mig. Hmmmm. Roland körde eget födelsedagsfirande  :) den vänstra lilla figuren med shorts är jacob Igår kväll kom äntligen  regnet. Idag är det sol i en kvart, spöregn i 5 minuter, sol i 20 minuter, regn i 3 minuter osv. Vi ska ge oss ut på stigarna, ...

I torsdags kväll kl 21:15 klev jag ut från jobbet för sista gången på över 3 veckor. Sällan har jag längtat så mycket efter ledigheten. Jag har känt mig trött, omotiverad, överarbetad, slut, ja allt möjligt tråkigt. I måndags snubblade jag dessutom på en mattkant och föll som en fura mot receptionsdisken. Jag hann tänka: "jag kommer slå huvudet rakt i disken, tackåhej för mej" men hann få fram handen på nåt sätt och dämpade på så sätt smällen. Vred mig istället och landade med en duns på rygg bredvid kassaskåpet och trodde ryggen var av och livet slut iallafall. Men se, jag kunde resa mig och inget hade gått sönder. Pannan var lite svullen och jag kände mig lite mörbultad. C´etait tout. Call me Plåt-Niklas eller Träskalle eller nåt, men jag är såååå tacksam  :) när jag kom hem, låg det här och väntade Så otroligt omtänksamt och fint! Speciellt den dagen när jag för en sekund trodde livet var över. Men nu är jag alltså ledig. Hundarna och jag har kommit in...

Jag skadade mitt högra knä för över 5 år sedan, när jag just hade fått Smilla och halkade på en översnöad hårdplast-skylt. Knäet svullnade upp till ungefär dubbel storlek och blev rött och blått, men jag ignorerade det, för Smilla hade just börjat bli lite modigare och vi kunde långsamt börja gå längre promenader. Så jag accepterade inte att knäet skulle hindra mig. Det här är, när jag sätter ord på det, jag i ett nötskal. Att bara ignorera och nonchalera smärta och köra min väg, vad det än kostar. gick med hundarna till jobbet. AJ: År ut och år in har jag tampats med knäet, rehab-tränat, sprungit 2 maraton, struntat i det och bara yogat och yogat, och nu senast, börjat träna högintensivt för att jag trodde knäet höll för det. Jag kan göra squats och thrusters och jumpin´ jacks och knäet känns finfint, men idag kunde jag knappast gå. Jag gråter av smärta. Fattar inte vad som hände? Det gör inte ont att squatta men det gör ont att gå. Blir så ledsen och trött! Ville ju börja ...

Gjorde pizza på kikärtsbotten. Ganska äcklig, men hundarna gillade den. den ser ganska god ut, men den var inte så god Smilla: GE MIG MER KIKÄRTSPIZZA DET VAR SÅ JÄKLA GOTT Ursäkta att hon svär så mycket. Typiskt rumänsk gatuhund. PUSS! Under tiden satt Tussen på balkongen och SKREK för det var en geting därute Nu kör jag så det ryker 4 dagar till. Sen blir det Ajöss jobbet. Först semester, sen jobba lite, och sen tjänstledig. lunchpaus så himla stressigt nu Har varit på landet, långt ute i bushen Ääääh, skoja, det var på Lidingö. Mosstorp. Här står jag och plockar vinbär Li ser ut över sina domäner När jag kom hem, trodde jag att jag hade blivit lurad och fått rödbetor istället för potatis. Men det var ju den fina sorten Blå Congo. För övrigt Årets Potatis i Tyskland år 2006   :)   Inte så lätt för en som annars endast plockar grönsaker på Ica. Och kolla här! Fifty shades of red. Eller "post tabata". Hehe. V...

Jag räknar ner mot semester. Jobbar imorgon, söndag, måndag, onsdag, torsdag....och sen: ledighet! freedom, freeeeedom, freeeeeeedoooooom  :) Längtar verkligen. Våren har varit väldigt lång och jag är trött. Så om en vecka på kvällen kommer jag sitta på min balkong och ta ett glas bubbel och släppa alla tankar på vikariesök, ledarbrist, tvätt av gymtrasor, värdschema, varför vissa aldrig plockar in/ut i diskmaskinen, varför ljudet i gyminloggningen fortfarande inte fungerar m.m. Men jag står ut! Har en ny hundvakt, Kalle, som bor nära och har egen hund (en Saluki vid namn Stoffe) och verkar kunna hjälpa till rätt mycket, bara det känns som en stor lättnad. Saluki. Snabb typ. Jag kör mina Tabata-pass. Tog 20 minuter friskvård igår körde som en galen. Skulle äta sen och kunde knappt hålla gaffeln :) typ såhär Hundarna är trötta, speciellt Egon som ibland är så trött att jag nästan blir orolig. Sån trött liten gubbe. Vanligt tillstånd. Nu ska ...

Oro. Jag är uppvuxen med oro. Att oroa sig över i princip allt; vädret, vad folk ska tycka om saker och ting, om jag ska missa bussen, om det jag vill köpa kommer finnas i affären, helt enkelt en oändligt lång lista, det var, och är fortfarande, min mammas livsluft. Hela mitt liv har jag haft som en eldskrift framför ögonen: "bli inte som mamma". Lik förbannat kan jag känna att jag har en oro i mig, jag med, och det stör mig mest att det kan gälla skitsaker. Som om hon och hennes oro och rädslor har ätit sig in i mitt innersta som en parasit. Precis så känns det. Jag har en parasit i mig. Hade inte tänkt skriva om detta, men bokstäverna bara hoppade ut på skärmen. Och min sammanfattning är, att när jag är hemma och är ledig, kan den här oron plantera sig lite, balansen blir fel och tankarna tippar åt ett håll. Och det är ju väldigt dumt. Är verkligen fullt medveten om det. Har något bra någonsin kommit ur oro och rädsla? Nej, skulle inte tro det. här har vi två so...

Varning! Klämkäckt inlägg! Om du aldrig i ditt liv tänker träna intensivt och hatar alla som håller på träna och mår så där spy-aktigt bra, så kan du återkomma när jag lägger upp nästa inlägg. FÖR IDAG SKA JAG SKRIVA OM HÅRD TRÄNING PÅ KORT TID! Jag jobbar ju på ett gym halva min tid, och min andra tid springer jag runt med hundarna i timtal eller cyklar eller yogar eller hänger på gymmet. Och så sjunger jag ju såklart, och då är det viktigt att vara i god form. Men lik förbannat är det lätt att åka in i nåt segt lågintensivs-träsk som kanske är ganska mysigt men det händer liksom aldrig någonting varken till det bättre eller sämre. Och mitt kassa knä blir aldrig bättre, bara liksom okej-aktigt. Vaddå lågintensivs-träsk??? Ska nu inte dra en lång historia om min ätstörda bakgrund och ständiga fixande och önskande om att kroppsguden plötsligt ska göra mina höfter smala och min mage platt och o-dallrig och underbar. Och en mamma som efter varje måltid utbrast: " Nu måst...