Fortsätt till huvudinnehåll

Åter till vardagen


Börjar inse att jag är hemma igen.
Visserligen känns det ju så fort man klivit av planet ungefär som om man aldrig varit borta, men nu känns det riktigt ordentligt som vanligt.
En av de största skillnaderna mellan Paris och Stockholm är att det är så folktomt här. När man kliver av på Arlanda tänker man att det måste ha hänt något, typ en gasläcka eller en atombomb eller nåt som gör att inga människor finns kvar, bara några få överlevande. Och sen inser man att man bara är tillbaka i sitt lilla glesbefolkade pluttland. Samma sensation varje gång!
Har t.o.m blivit förkyld, vilket inte är vanligt. Men det brukar gå snabbt över, i morse hade jag ont i halsen, på eftermiddagen kände jag mig lite vissen och nu rinner näsan. Så imorgon är jag nog frisk igen.
Kom ju hem på påskaftons kväll, och på påskdagen hade jag konsert i Kungsholms Kyrka. Hade lite käckt sådär lovat att sjunga två Wesendonksånger av Wagner, det lovade jag strax innan jag åkte. Tog visserligen noterna med mig till Paris, och oj vad jag övade. Inte. Kom på att det var 17 år sedan jag sjöng dom senast.
Nåja, det gick bra. Det var TSO:s Stockholmloge ( en teaterorden ) som arrangerade och hela kyrkan var full av gamla skådespelare och sångare. Dessutom ligger ju Höstsol (hem för gamla skådisar) alldeles bredvid.
Längst fram i kyrkan satt min gamla sånglärare, hovsångerskan fru L, som jag inte pratat med på 15 år ungefär. Det kändes lite jobbigt ett tag, men jag kunde fokusera förbi detta faktum och allt gick fint. Vi pratade lite efteråt, det kändes bra. Så kan det gå.
Imorgon ska jag öppna på F&S City och börjar således dagens arbete kl 06.00. Tjolahopp tjolahej kan man säga. Men det är åtminstone ljust, åh vad härligt.
För övrigt går livet sin gilla gång .... saknar den libanesiska maten lite. Eller ganska mycket när jag tänker närmare på saken.
Och igår fick jag äran att klippa Jacob och Sebbe. Kändes som ett hedersuppdrag!
Så nu har jag landat riktigt ordentligt.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Update

Förkyld. Trött. Stel. Inget kan få mig mer ur humör än när jag inte känner mig pigg och energisk. Mitt knä har krånglat, min höft har gjort ont och min ländrygg förvandlades till en säck cement när vi gjorde halvbryggan på lunchyogan i onsdags. Idag var planen att träna, men jag är ledig och orkar inget mer än att gå en ordentlig promenad med djuren. Djuren, ja! Egon rymde förra veckan. Inte bara en liten rymning, utan han bara stack. Hundarna fick bada lite vid Brunnsviksbadet, och även Egon, som inte brukar vilja bada lika mycket som Smilla, ville skutta lite i vattnet så jag släppte kopplet. De skuttade runt lite, började jaga varann och vips så stack den lille busen upp i skogen, som ett skott, med kopplet slängandes efter sig. Smilla kom tillbaka, men Egon var försvunnen. Jag skulle leda yoga lite senare, hade ingen telefon med mig, sprang hem med Smilla, hämtade telefon och cykel, Mona kom och hjälpte mig att leta, men den lille var försvunnen. Fick ställa in yogan, ringde ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...
Skicka en kommentar
Läs mer