Är på F&S Karolinska.
Klockan är bara tio i sju och jag har redan var här i en timme, vaken i två timmar.
Hoppas den här veckan blir bättre än den förra, eller åtminstone bjuder på ljusning.
Igårkväll satt vi och skrev upp precis vad som hänt de där dygnen när allt blev fel. Det känns så skönt att vi kan prata om allting och att Jacob känner att vi står bakom honom.
Morgonen är ljus, redan när jag gick upp vid fem var det ljust ute.
Det känns som man blir lite ljusare inombords också när naturen är så välkomnande.
För övrigt jobbar jag hårt på att inte förminska migsjälv och att våga ta för mig. Att våga känna att jag har rätt att ta för mig känns nytt och stort. Förstår inte riktigt vad jag har gjort i alla år....varför har jag behandlat migsjälv så nedvärderande? Varifrån kommer känslorna att jag är ful, dum, ointressant, tjock och inte värd att få kärlek eller ens uppskattning?
Antagligen har jag varit van vid de här känslorna hela livet, men det är ju bara jag som kan säga att nu är det nog, att jag är värd att älska, att jag är bra som jag är.
Så nu får det vara slut på den där nedvärderande smörjan. Nu bestämmer jag att det bara är hjärnspöken och att i verkligheten, i mitt liv, är det jag som bestämmer och jag bestämmer att jag duger.
Och att allt kommer bli bra.
Klockan är bara tio i sju och jag har redan var här i en timme, vaken i två timmar.
Hoppas den här veckan blir bättre än den förra, eller åtminstone bjuder på ljusning.
Igårkväll satt vi och skrev upp precis vad som hänt de där dygnen när allt blev fel. Det känns så skönt att vi kan prata om allting och att Jacob känner att vi står bakom honom.
Morgonen är ljus, redan när jag gick upp vid fem var det ljust ute.
Det känns som man blir lite ljusare inombords också när naturen är så välkomnande.
För övrigt jobbar jag hårt på att inte förminska migsjälv och att våga ta för mig. Att våga känna att jag har rätt att ta för mig känns nytt och stort. Förstår inte riktigt vad jag har gjort i alla år....varför har jag behandlat migsjälv så nedvärderande? Varifrån kommer känslorna att jag är ful, dum, ointressant, tjock och inte värd att få kärlek eller ens uppskattning?
Antagligen har jag varit van vid de här känslorna hela livet, men det är ju bara jag som kan säga att nu är det nog, att jag är värd att älska, att jag är bra som jag är.
Så nu får det vara slut på den där nedvärderande smörjan. Nu bestämmer jag att det bara är hjärnspöken och att i verkligheten, i mitt liv, är det jag som bestämmer och jag bestämmer att jag duger.
Och att allt kommer bli bra.
Kommentarer
Skicka en kommentar