Fredag

Den här veckan har varit som ett svart hål.
Min son har blivit misshandlad, nu är polisen inblandad. En idiot kommer hem till oss, ringer på dörren, säger att han ska träffa Jacob, går in i hans rum, ger honom en blåtira och går igen.
Jacob blev även hotad och det känns som jag inte vill lämna honom ur sikte för en minut ens. Att vara så iskall....det gör mig både rädd och fruktansvärt förbannad.
Tror inte dessa unga människor förstår allvaret i det de slänger ur sig. Det är som man bara kan säga "jag ska döda dig" och det får inga konsekvenser. Som om inga vuxna finns i deras närhet, bara en låtsasvärld där våld och hot är ett sätt (det enda?) att kommunicera.
Jag är jätteglad över att Jacob har så fina vänner och att vi kan prata med varandra, men för övrigt känns det hemskt. Jag tänker att det MÅSTE löna sig att tala sanning och att vara rak. Visst är det väl så? Inte får väl våld och hot segra? Inte kan man väl tiga för att man är rädd? Och ändå är ju Jacobs säkerhet det enda jag bryr mig om.
Det här måste ordna sig. Och det kommer det att göra. Men jag hade gärna varit utan den här insikten i tonåringarnas värld.
Sen har det hänt saker som har gjort mig glad också. Och en del saker som har gjort mig undrande, minst sagt.
Känner att jag skulle göra vad som helst för mina barns skull. Vad som helst. För dom är världens finaste.
Nu ber jag bara om lugn, styrka och sanning.