...känns redan som ett glas för mycket - fattar inte att jag tål så lite...dessutom blir jag fylld av tankar och grubblerier, iallafall idag. Nåja, shit happens!
Det är nåt jag inte kan släppa, fattar inte att det jag inte kan! Och drömmarna visar att det ligger på ett djupare plan. Men kanske kan jag få hjälp med detta, jag hoppas på det. Jag kommer liksom inte vidare.
Däremot har jag kommit vidare vad gäller springandet - att man är så knäpp! Så fort jag bestämde mig för att jag lika gärna kunde powerwalka, eller tillochmed jobba på tekniken och racewalka, så släppte min hang-up och det var som jag kunde springa hur långt som helst. Nu längtar jag tills imorgon, då jag kan springa en runda igen innan jobbet :)
Sådär gör jag alltid! Bestämmer att jag inte alls behöver göra det ena eller det andra, och plötsligt går det av sig självt. Vad konstig man är!!!!!
Minns en scenrepetition av Tristan und Isolde i Stuttgart, jag sa till innan att jag skulle markera för jag var trött, och vips sjunger jag bättre än nånsin, och med ack så mycket större lätthet.
Livet är en enda stor motsats. Så fort man släpper taget och struntar något, så kommer det till en. Och det går inte att fejka fram, det sker när det ska ske.
Det här blev kanske värsta "ettochetthalvtglasvin-inlägget", men ja, ja, då får det väl vara det då! :)
Mest glad är jag över att jag kan springa. Något så enkelt...men jag var alltid den lilla tjocka flickan som var rädd för allt och inte fick göra nånting eftersom mamma sa att det var farligt och att jag inte fick göra saker som andra barn gjorde.
Jag kanske har besegrat den där rädslan nu. Den tjocka lilla flickan kanske äntligen vågar.
Hurra!
Kommentarer
Skicka en kommentar