Fortsätt till huvudinnehåll

Två konstiga saker

Idiotgrannen har tydligen nåt sommarjobb, för varje morgon väcks jag av att att min lägenhet vibrerar och basgången i idiotgrannens pissmusik får det att dunsa i hela huset.
Hatar idiotgrannen. Hatar framför allt att ingen vuxen tycks finnas till överhuvudtaget.
Vill inte spilla mer energi på idiotgrannen, men var tvungen att få ur mig detta.

Såhär: jag har ju ganska länge haft nån konstig låsning i höger rumpa/höft, därför gick jag till chiropraktor-Linda innan Paris maraton bl.a. Jaha, förra veckan när jag började gå på jympapass igen, märkte jag att det liksom släppte när jag gjorde utfall. Skitskumt! Men bra, jättebra.
Igår var frk Hund och jag vid Bellevue och skuttade runt. Jag hade på mig de där sportsandalerna från Add Nature som jag köpte för inte så länge sen. När jag kom hem, hade jag jätteont i andra höften. Jätteont! Jag har fortsatt med utfallen såklart, men det gör fortfarande lite ont. Tror faktiskt att det har med skorna att göra, de kanske inte funkar för den sortens promenad som jag ägnar mig åt, som är nåt mellanting av gång och jogg.
Jaha. Här kommer nästa konstiga sak:
Jag har ju typ hela livet blivit sedd som en människa som bara följer mina impulser, aldrig planerar, är helt bohemisk och typ bara använder högra hjärnhalvan, dvs allt som har med känslor och gegg att göra. Ja, ungefär, inte så vetenskapligt men ni fattar.
Gjorde ett test på nätet om hjärnhalvorna, man fick svara på 18 frågor som till synes handlade om vad som helst. Datorn räknade ihop mina svar, och jag hade på 100% av frågorna svarat utifrån att jag använde min vänstra hjärnhalva mest! Så jag skulle enligt detta test vara en analytisk person som tänker logiskt och har god språkförmåga i både tal och skrift.
Otroligt överraskande, även om man naturligtvis är en blandning av båda.
Men jag kanske inte riktigt är den flummiga och totalt ologiska, impulsiva och irrationella person som jag alltid har fått höra att jag är. Intressant.

på tal om logisk, här sitter Tussen och spanar på mördarmåsen som skrämde honom för två år sen...

medan ynglingen softar i värmen!
 Nu ska vi snart ut och gå igen, hoppas höft och ben och hälsena och rumpa är samarbetsvilliga.
Tjing!

hej vad det går!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...

Positiv till överdrift?

När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!

Och så var det drömdags igen...

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen...