Fortsätt till huvudinnehåll

Dagarna kring jul

Så kom hon, natten innan julafton, min lilla stora dotter från den stora staden Paris.
Sen var det plötsligt julafton och nu känns alltsammans som mycket längesen.
Jag plockar fram lite bilder för att friska upp minnet lite.

ja just det ja, roland hjälpte mig att klä granen

väldigt hjälpsam ung man
det kom söta tomtar

den lille tomtenissen hade ljus rolig röst
Sen upphörde jag tydligen med att fotografera...Elin tog massa fina bilder, kolla hennes blogg om du vill se vad vi hade för oss!
Efter ett par dagar skulle jag jobba lite. Det första som mötte mig när jag kom var detta:

städerskan måste ha trott att vi hade stängt hela helgen
nästa dag hittade jag denna glada figur i roddmaskinen! en fransk friskis minsann!

lugnt och skönt på sankt eriksbron!


nästa dag hade jag dessa individer som sällskap vid frukosten. en dotter...

en matintresserad katt...

samt en ständigt hungrig hund
Hungriga hunden och jag gick sen på promenad, eller gick och gick, här skuttas och joggas det väldigt mycket. Vädret har varit fantastiskt vackert, snö, sol, minusgrader! Härligt!

kolla vilken vinter!




smilla hittade en hög med fågelbröd och ville smaka såklart

jättegott, matte, jag lovar!
Idag jobbade jag på Sveavägen. Nu ska jag inte jobba i receptionen på ett tag, för jag ska börja på nytt jobb. På fredag börjar jag på medlemsservice och jobbar kontorstid måndag till fredag. Faktiskt första gången i hela mitt liv. Ska bli kul att prova på!

Igår var Elin och jag på ett Indoor Walking Intervall-pass. Det var väl bra på sätt och vis, men det blev aldrig riktigt jobbigt. Det gick ju inte att göra det mer jobbigt liksom, det gick för långsamt. Något känns dessutom lite skumt när ledaren, som själv kallade detta högintensiv träning, ser ut som en härlig, nygräddad lussebulle. Hur går det ens till? Hur kan man leda högintensiv konditionsträning men ändå lyckas förbli en gräddbakelse/lussekatt/bulle? Det är väl fint att alla är välkomna och man får vara hur som helst och blablabla, men det kändes inte jätteinspirerande. Snarare lite som om något var fusk. Eller lite för skonsamt (läs:mesigt).

Sådär, nu har gnälltanten sagt sitt! Fortsätter med hundpspring och yoga istället!
Vi avslutade träningssejouren med supergoda pizzor tillsammans med Linda, som hade tagit en mamma-på-vift-kväll utan sin lilla familj.


Idag var vi i Hagaparken, hunden och jag, innan jag skulle jobba. Helt fantastiskt! Mindfulness och träning på samma gång. Och i sällskap av världens bästa, gladaste träningskompis (näst efter Elin såklart!). Känner mig harmonisk och priviligierad.





Och imorgon är det årets sista dag.
Det blir lugnt för min del, långpromenad och ta hand om djuren ifall det smälls mycket. Och kanske lite skumpa.
Nu tittar jag på Hotel Marigold. Och snart blir det kvällspromenad. Antar att alla är mycket intresserade av att veta detta.
Tjing och gott slut.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...
Skicka en kommentar
Läs mer

Positiv till överdrift?

När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!
6 kommentarer
Läs mer

Och så var det drömdags igen...

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen...
3 kommentarer
Läs mer