Jättekonstiga saker

I min närhet händer jättekonstiga saker. Riktigt superkonstiga saker. Människor gör saker som jag trodde att ingen skulle/kunde göra.
Inte känner man en annan människa, inte. Gör man det någonsin? Känner man ens sig själv?

smilla och jag joggar i fiskartorpsbacken och försöker förstå livet

men det gör man inte. men man mår bra av att vara ute och syresätta skalle och kropp.

Jacob följde med mormor till Solna Centrum igår och hjälpte henne att få ordning på bankkort och allt möjligt. Sånt som hon oroar ihjäl sig för. Nu behöver hon inte oroa sig för det, så då kommer hon snart hitta på något annat att oroa sig över. Det är hennes livselixir.

Utan oro =  ingen uppmärksamhet och bekräftelse. Alltså lönar det sig. Och nu är hon så gammal, att hon tycker hon har rätt att oroa sig.

Precis som om hon inte har varit så i hela sitt liv. Det gör mig vansinnig.

smilla tycker golvet på äldreboendet är ganska svalt och skönt

och man måste ju vila efter att både ha åkt buss, väntat utanför medan matte planterade på kyrkogården (hundförbud där!) och sen hälsat på gamlingar i korridoren.

Jag har läst ut Markus Torgebys bok, sträckläste den faktiskt. Fascinerande och inspirerande. Detta egensinne lockar så mycket. Utan egensinne blir nog inte så mycket viktigt gjort faktiskt.
.
Tankarna rör sig både på det medvetna och det omedvetna planet. Jag vaknar tidigt och vet inte vad det är för dag. Ska jag jobba? Ska jag sjunga? Resa iväg?

Jag är fortfarande arg över så mycket. Bortvald, lurad, utnyttjad.

Vill bara ha ro.

Nu går vi ut i skogen, hunden och jag.