Jag såg just en dokumentär om en Stasi-agent, alltså DDR:s hemliga polis eller vad man ska kalla dem; det fanns hur många angivare som helst bland befolkningen. Jag bodde och arbetade i Östberlin i nästan 4 år och råkade naturligtvis också ut för dessa Stasi-medarbetare, även om jag var ung och ofattbart naiv till en början. Men jag lärde mig att känna igen tecknen så småningom.
Det är än idag nästan omöjligt att ta in att det där landet faktiskt fanns och fungerade för inte alls länge sedan. Min egen dotter är född där t.ex.
Nåja, det väckte minnen och tankar om DDR-tiden att se det här programmet, det gjorde det verkligen. Igårkväll när jag var ute på min lilla kvällspromenad, såg jag ett hus på fina Sturegatan som, när jag tittade närmare, såg helt bortglömt ut. Det skulle ha kunnat ligga i Östberlin. Runt porten klättrade rosor, fasaden hade ingen brytt sig om på många, många år, putsen hade fallit av på sina ställen - det var så vackert. Jag hade ingen kamera med mig, men det får bli nästa gång. Det är inte så ofta man ser såna hus i Stockholm. Jag blev nostalgisk och tänkte lite på Berlin, och så idag visades den här dokumentären.
Tyvärr har jag keinen Koffer in Berlin, men skulle gärna ha. Eller så är minnena bättre än en resväska.
Grattis på 29-årsdagen!!! Hoppas den blir alldeles, alldeles underbar!
SvaraRaderaOch vill du ta igen dig dagen efter födelsedagsfirandet med en riktigt, riktigt bra film, så välj "De andras liv" -- om en Stasiagent och dem han spionerar på.
Kram från din jympakompis H