Det där med att öva

Ja, idag har jag övat. Igen. Jag övar ganska mycket, eftersom jag tänker att jag ska ha ett överskott av säkerhet på svåra ställen när jag provsjunger, vilket jag ska göra i början av september i Wien. Allt känns bra, men jag blir så lätt överpresterande och börjar tänka att det inte räcker som det är. Nu har ju just detta varit mitt problem under i princip hela min karriär. Samtidigt har det varit min största tillgång, eftersom jag aldrig någonsin ger för lite. Men priset blev att jag inte lyssnade på min kropp överhuvudtaget, och när jag fick signaler i stil med "hallå, kan vi vila lite?" eller " hoppsan, slemhinnorna är helt uttorkade" tolkade jag det som svaghet och tänkte att jag måste öva ännu mer. Efter en tid (alldeles för lång tid) upptäcktes att jag hade reflux, dvs magsyra läcker genom övre magmunnen som inte sluter tätt och i mitt fall orsakade detta en svullnad på ena stämbandet. Detta hade jag antagligen sjungit både Brünnhilde och Isolde med, så att jag tyckte det kändes jobbigt (det är tillräckligt jobbigt även utan reflux) var inte konstigt.
Nu är jag frisk och kan öva på ett helt annat sätt, dessutom är jag oerhört vaksam på vad min kropp säger. Men det är ett ensamt yrke stor del av tiden, detta att sjunga, och många timmar står man där och övar, övar och övar. Och så övar man lite till. Och så frågar man sig varför man gör det här; är det bekräftelse från andra jag är ute efter? Jag vill ju förstås tro att jag gör det för att det är det enda jag vill, att jag har en eld i mig som inte släcks, att jag är född att göra det här. Men ibland är det svårt att bibehålla hängivenheten när allt känns som om det står stilla.
Jag ska förstås inte sluta sjunga, det kan jag inte, det finns ingen annan situation i livet där jag känner mig så levande som när jag sjunger, men det kanske ändå är nyttigt att tänka att livet pågår vare sig jag sjunger i Wien eller Stuttgart eller i mitt badrum.
Började läsa om "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg, hittade den på loppis i Simrishamn, och det slår mig igen hur enkelt och rent språket är. Och jag tänker att det enkla och rena är det enda eftersträvansvärda vare sig det gäller att skriva en roman eller sjunga en roll eller att leva. Lite roligt var också att läsa att den manlige huvudpersonen, Arvid Stjärnblom, hatade sitt namn för det påminde honom om tenoren på modet, och "allt tenorväsen anses ju löjligt bland män". Hahaha, kul även idag, 97 år efter den skrevs.