Den här veckan har varit grymt jobbig.
Först söndagen, när jag fick en total blackout när jag skulle räkna kassan på jobbet. ALLT kom tillbaka med ljusets hastighet, jag är värdelös, jag kan inte räkna, jag måste söka ett annat jobb, ingen kan nånsin tycka om en sån loser....det var skrämmande hur jag på ett par minuter bara lät allt arbete jag gjort med migsjälv falla, hur jag blev helt skyddslös och fullständigt ett offer för omständigheterna. Och samtidigt lägger jag allt ansvar på migsjälv, för jag ska nämligen kunna allt på en gång, jag får inte göra fel, det kan andra ägna sig åt, men inte jag, inte. Jag måste alltid vara värre än andra, vare sig jag sjunger Brünnhilde eller jobbar på Friskis eller tränar. Men den här gången insåg jag det åtminstone, även om skadan redan var skedd då. Min kropp bara stängde ner, det kändes som (inbillar jag mig iallafall) som när en dator bara går in i viloläge, fast man inte har tryckt på nånting.
Jag förstod inte att det tog så enormt mycket kraft och energi! Jag har varit helt slut hela veckan. Måndagen bjöd på en liten ljusning, och på kvällen på jobbet hade jag jättefin hjälp av min söta kollega och då kändes allt (nåja, nästan allt) bra igen. Och jag blev väldigt glad över ett mail jag fick med 5cm höga orangea bokstäver.
Men inte ens det fick mig att orka igenom veckan på ett bra sätt. Träningen har känts jobbig. Nästa vecka lägger jag om schemat och kör ett par andra pass. Måste koppla av både kropp och hjärna. Måste fundera över varför jag tror att jag måste ta ansvar för andra människor också. Och varför jag är så otroligt fruktansvärt rädd för att framstå som en normal människa med fel och brister. Varför, varför ,varför? Varför tror jag fortfarande inte att nån kan tycka om mig som jag är?
Tror det är därför jag gillar djur. Djur gillar mig, bara för att jag är jag. De gillar min energi.
Antagligen, inser jag när jag skriver detta, är det precis samma sak med människor, men se, där kopplar hjärnan och känslorna och tankarna och det jag har upplevt på och jag blir DUM. Jag blir ett offer för felaktiga signaler, och min kropp reagerar med stressbeteende.
Nåja, alltid är det ett litet steg på vägen att åtminstone se det här och reflektera över det och tänka: jaha, såhär är det.
Så det är där jag är helt enkelt. Så är det.
Kommentarer
Skicka en kommentar