Fortsätt till huvudinnehåll

Tankar en lördag eftermiddag


Den här veckan har varit grymt jobbig.
Först söndagen, när jag fick en total blackout när jag skulle räkna kassan på jobbet. ALLT kom tillbaka med ljusets hastighet, jag är värdelös, jag kan inte räkna, jag måste söka ett annat jobb, ingen kan nånsin tycka om en sån loser....det var skrämmande hur jag på ett par minuter bara lät allt arbete jag gjort med migsjälv falla, hur jag blev helt skyddslös och fullständigt ett offer för omständigheterna. Och samtidigt lägger jag allt ansvar på migsjälv, för jag ska nämligen kunna allt på en gång, jag får inte göra fel, det kan andra ägna sig åt, men inte jag, inte. Jag måste alltid vara värre än andra, vare sig jag sjunger Brünnhilde eller jobbar på Friskis eller tränar. Men den här gången insåg jag det åtminstone, även om skadan redan var skedd då. Min kropp bara stängde ner, det kändes som (inbillar jag mig iallafall) som när en dator bara går in i viloläge, fast man inte har tryckt på nånting.
Jag förstod inte att det tog så enormt mycket kraft och energi! Jag har varit helt slut hela veckan. Måndagen bjöd på en liten ljusning, och på kvällen på jobbet hade jag jättefin hjälp av min söta kollega och då kändes allt (nåja, nästan allt) bra igen. Och jag blev väldigt glad över ett mail jag fick med 5cm höga orangea bokstäver.
Men inte ens det fick mig att orka igenom veckan på ett bra sätt. Träningen har känts jobbig. Nästa vecka lägger jag om schemat och kör ett par andra pass. Måste koppla av både kropp och hjärna. Måste fundera över varför jag tror att jag måste ta ansvar för andra människor också. Och varför jag är så otroligt fruktansvärt rädd för att framstå som en normal människa med fel och brister. Varför, varför ,varför? Varför tror jag fortfarande inte att nån kan tycka om mig som jag är?
Tror det är därför jag gillar djur. Djur gillar mig, bara för att jag är jag. De gillar min energi.
Antagligen, inser jag när jag skriver detta, är det precis samma sak med människor, men se, där kopplar hjärnan och känslorna och tankarna och det jag har upplevt på och jag blir DUM. Jag blir ett offer för felaktiga signaler, och min kropp reagerar med stressbeteende.
Nåja, alltid är det ett litet steg på vägen att åtminstone se det här och reflektera över det och tänka: jaha, såhär är det.
Så det är där jag är helt enkelt. Så är det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...

Åka tunnelbana

Igår på tunnelbanan på väg hem efter en repetition i Högalidskyrkan: Ett gäng otroligt präktiga medelålders lite fina par kommer in. De sätter sig bredvid mig och på sätet närmast. De är högljudda och pratar vitt och brett om sina upplevelser den kvällen, de har nämligen varit på Operan och sett Läderlappen. "Vad tyckte du?" "Jo, det är ju lättsamt och roligt, och Janne Malmsjö är ju så underbar!" "Vi var 57 stycken från mitt jobb där ikväll!" ( Åh käre Gud så hemskt) "Men får vi höra nu då, hur var sångarna? Höll de måttet, hehe?" ( precis som ni era puckon kan bedöma det tänker jag) "Ja, jag är väldigt förtjust i Anders Larssons röst" (tant mittemot mig med päls och beskäftig look) "Anders Larsson? Vad gjorde han för roll?"(gubbe på andra sätet som gillade Helge Skoog mest) "Ja Helge, han är fenomenal, tänk hur han kan få igång publiken!" "Ja, det som är så svårt!" ( vad vet du om det, har du provat eller...