Jag sa till en god vän häromdagen att jag var rätt nöjd med livet som det är och att jag kan tycka att det är rätt ok att inte bara sjunga, eller rättare sagt sjunga mycket mindre än vad jag egentligen skulle vilja. Jag sa också att detta byggde på att jag inte sjöng, för när jag sjunger, då vill jag inget annat.
Jaha, dagen därpå sjöng jag med en man som jag gjorde lite konserter med för sisådär 15år sedan.
Och så händer det jobbiga: jag vill sjunga mer. Och mer. Och mer.
Det går så lätt! Jag har blivit så otroligt mycket bättre på att inte ge allt hela tiden och gå halvdöd från repet. Nu gick jag dubbelt så pigg som innan därifrån istället.
Kanske ska jag nu ta ett steg till.
Funderar lite till...nästa måndag är det konsert i Högalid, kan jag hålla mig på mattan under repen den här veckan och på konserten, så är det nog en rättvis mätare på vad som är realistiskt.
Och så ska jag fokusera på rätt saker, inte bara när jag sjunger utan överhuvudtaget.
En person som jag har sett som viktig i mitt liv är kanske inte alls viktig utan har bara blivit en projicering av min egna tankar. Kanske. Eller inte.
Ett steg i taget. En dag i taget.
Tänk att jag alltid vill springa åstad och ta saken i egna händer för att försöka få kontroll! MÅSTE våga låta saker och ting ha sin gilla gång, och våga stanna i det som känns jobbigt. Kanske blir upptäckten då att det inte alls var så jobbigt, eller till och med att något mycket bättre som jag aldrig kunnat förutse, kunde ske.
Kommentarer
Skicka en kommentar