På väg, inte tillbaka, utan framåt!

När jag tänker på att man säger "att vara på väg tillbaka", vill jag inte hoppa på det tåget.

För jag vill ju inte tillbaka till det jag var, jag vill ju framåt!
Och idag tog jag ett jättekliv i just den riktningen!

Jag sov urdåligt, åt så mycket grönsaker och drack så mycket te igår att jag var kissnödig typ hela natten (ursäkta den utförliga informationen, men den är viktig!).
Tidigare kunde jag liksom bestämma att om jag bara hade sovit si eller så många timmar, då kunde jag inte sjunga dagen därpå.

Och definitivt inte Ragnarök.

Skulle vara hos min pianist på Lidingö kl 10:30 och gick upp vid halvåtta för att hinna tvätta håret och gå ut med Smillisen samt äta ordentlig frulle innan jag cyklade iväg.

Kände redan på promenaden att jag hade absolut noll kraft i benen (hej å hå, för lite kolhydrater igår!), men det var bara att gilla läget. Cyklade iväg, som sagt, här snackar vi NOLL KRAFT i benen...de kändes som överkokt pasta. Och då vet man ju.

Cyklade fel såklart och tretusen backar senare kom jag fram, helt svettig. Pissdåliga förutsättningar helt enkelt.

Vi började....ni som kan Ragnarök, vet att den för Brünnhildes del börjar med duetten "Zu neuen Taten", fantastisk härlig livsbejakande musik som man (eller jag då) blir alldeles hög av.

Och har man sett på f-n, det gick liksom alldeles av sig självt! Alla dessa år av kämpande och övande och ångest ligger bakom mig!
Jag bara sjöng. Har aldrig sjungit ett bättre, eller längre för den delen, höga C någonsin.

Gustav, min pianist, som är typ den mest försynta personen i hela universum, kunde inte låta bli att hojta "där satt den!" efteråt. Sååååååå otroligt roligt. Känner sån tacksamhet mot allt, mot min kropp och mina stämband som fortfarande är med, och som är starka och samarbetsvilliga.

Vi tog oss igenom hela akt 1 och 2 utan att det ens var jobbigt. Och återigen, ni som kan Ragnarök vet att det inte alls är konstigt om man tycker det är jobbigt. Det är långt, högt, starkt och musikaliskt utmanande.

Detta var ett slags prov för mig. Och nu känner jag att "HEJ DÄRUTE. HÄR ÄR JAG!".

Sen åt jag fisk och halloumi (som för övrigt kan vara typ det godaste som finns) och tomater och ärter och gick sen en glad prommis på mina fortfarande veka mes-ben.

En tisdag värd att minnas. För övrigt gifte jag mig just denna dag, den 13 maj, men för 26 år sedan. 1988, året då Elin kom till världen och DDR fortfarande fanns.

Mindre dramatiska saker som inträffat, kommer här i bildform!

Hurra vilken bra dag detta är.