Såg den här affischen när jag gick hem idag, såg inte alls att det var Teater Giljotins affisch, där jag faktiskt jobbade som regiassistent våren 1997 tror jag det var. Näää, jag såg bara texten, bli en dåre, och tänkte att det vill jag.Inte dåre i den bemärkelsen att jag blir intagen på psyket eller så, utan mer att bejaka galenskapen i mig, att våga gå mot strömmen, våga göra det som faller mig in, våga vara lite galen helt enkelt.
Livet är kort, vem vill ha tråkigt? Jag har haft tråkigt tillräckligt länge. Snart är jag 50, nu får det vara nog. Så jag ska bli lite mer dåre helt enkelt.
Nu ska jag svänga ihop en galen lasagne.
På tal om dåre, idag kom en (rysk?) tant fram till receptionen på jobbet och sa: "Har ni på musiken för er egen skull, eller?" Jag sa: "hurdå, för vår egen skull?" "Ja, för att ni vill höra. Jag vill inte höra det där iallafall, det är förfärligt. F-ö-r-f-ä-r-l-i-g-t! Sänk, sänk! Ingen vill väl höra hög musik. Fruktansvärt!" Och så skakade hon liksom på sig som om vi hade utsatt henne för tortyr och att det här var den värsta upplevelsen hon varit med om.
Sånt där gör mig så arg, när nån bara kommer fram och skäller på en. Med vilken rätt? Enda resultatet är ju att man typ vill spärra hennes träningskort och klippa sönder hennes stövlar eller nåt. Men det gör jag ju inte förstås, utan jag bytte spellista och sänkte lite, lite.
Inombords förvandlades jag än en gång till Michael Douglas dock.
Nu ska jag göra lasagne och vodoodocka. Muohaha.
Kommentarer
Skicka en kommentar