Fortsätt till huvudinnehåll

Tankar efter maten



Intressant läsning! Till höger skymtar en f.d hushållsrulle efter det att en katt hittade den.Vet inte riktigt vem som är den skyldige, men misstänker Tussen...hmmm.


Sitter här och tänker. Känns visserligen som jag gör det varje kväll, men iallafall...så sitter jag här och tänker.
Idag blev jag så glad av att se två människor tillsammans som så uppenbart passar ihop som två pusselbitar. Inte så ofta man ser det faktiskt. Det gör mig verkligen varm i hjärtat när jag ser det. Och sen tänkte jag att aj, vad träningsvärken börjar sätta in.
Jaha, och så tänkte jag att oh, vad kul med det nya kosttillskottet från Gymgrossisten som jag fick hem idag, det ska ge mig den där extra lilla motivationshöjaren, plus lite extra energi. Och så tänkte jag att nu kör jag järnet, inte bara med träningen, utan med livet också. För jag har bromsat mig själv tillräckligt länge. Så nu glömmer jag att jag har fått mycket av mammas rädsla för saker och ting med modersmjölken (som jag visserligen inte fick någon,hahaha, ironiskt) för jag vill inte att mitt liv ska styras av rädsla, det är ju inget liv.

Håller på att läsa en intressant liten bok, "De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör", och har just läst kapitlet om Hönapöna, som får ett ekollon i huvudet och tror att hela himlen ramlar ner över henne. Dvs kapitlet om min mamma, kvinnan som ser en katastrof i precis ALLT. Och då menar jag A-L-L-T. Det har verkligen, verkligen präglat mitt liv, bara att hålla den här rädslan och frosseriet i katastrof på avstånd har tagit alldeles för mycket energi.
För vad kan hända egentligen?
Dör jag om saker och ting inte riktigt går som jag vill?
Nej, det gör jag inte, men tyvärr vågar jag inte ens försöka ibland. Och nu får det vara Schluss damit! Bättring! År 2011 ska jag göra med mitt liv vad jag vill göra med mitt liv.
Det var några av mina tankar efter maten.

Ikväll ska jag se "Gosford Park" på tv tror jag :)


Skyldig till mordet på en rulle hushållspapper?


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...

Update

Förkyld. Trött. Stel. Inget kan få mig mer ur humör än när jag inte känner mig pigg och energisk. Mitt knä har krånglat, min höft har gjort ont och min ländrygg förvandlades till en säck cement när vi gjorde halvbryggan på lunchyogan i onsdags. Idag var planen att träna, men jag är ledig och orkar inget mer än att gå en ordentlig promenad med djuren. Djuren, ja! Egon rymde förra veckan. Inte bara en liten rymning, utan han bara stack. Hundarna fick bada lite vid Brunnsviksbadet, och även Egon, som inte brukar vilja bada lika mycket som Smilla, ville skutta lite i vattnet så jag släppte kopplet. De skuttade runt lite, började jaga varann och vips så stack den lille busen upp i skogen, som ett skott, med kopplet slängandes efter sig. Smilla kom tillbaka, men Egon var försvunnen. Jag skulle leda yoga lite senare, hade ingen telefon med mig, sprang hem med Smilla, hämtade telefon och cykel, Mona kom och hjälpte mig att leta, men den lille var försvunnen. Fick ställa in yogan, ringde ...

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...