Fortsätt till huvudinnehåll

Fånga dagen

Skynda dig!
Fick plötsligt en stark känsla av att jag måste börja om. Börja ett nytt liv. Lämna allt gammalt bakom mig, bli den jag egentligen är, göra det jag egentligen vill.
Floskler? Ja, kanske, men ändå. Vi har ju, så långt vi vet, bara ett liv. Jag är 51 år. Varför göra vad andra vill, eller rättare sagt, vad jag tror att andra vill av mig? Har jag inte, vid närmare eftertanke, nästan alltid gjort vad andra har velat? Om än med en liten Gunilla-knorr på, d.v.s. gärna lite värre, lite mer, lite jobbigare, än för andra.
Även detta med att sjunga det dramatiska sopranfacket - kom idén ens från mig egentligen? Nej, den kom från honom, den där inflytelserika recensenten på SvD, och jag blev så smickrad, för det var ju på något sätt nåt som skulle göra mig ännu mer speciell och annorlunda och värre än värst...Innan dess var jag en djup mezzo som gärna sjöng Erda och sånt. Och var helt nöjd med det, det gick ju liksom av sig självt.
Under ett antal år fick jag ändå resa land och rike, och lite till, runt och sjunga de där rollerna, Brünnhilde, Isolde, Elektra...så nu har jag gjort det. Blev jag lyckligare av det! Nej, absolut inte.
Summan av kardemumman: gör inte vad andra tycker du ska göra bara för att du blir smickrad av deras höga tankar om dig och sugen på berömmelse, pengar, ära, beundran...att få göra något väldigt få kan.
Så när jag såg den här bilden idag så tänkte jag att nu är det fan i mig dags att fånga den jäkla dagen och göra vad jag vill göra.
Letade fram en gammal bok från 80-talet av den tidens största stjärna inom bodybuilding vid sidan av Arnold Schwarzenegger, Lisa Lyon. Här nedan är boken, och oj vad det kvinnliga idealet inom dessa kretsar har förändrats! Hon är ju liten och visserligen muskulös, men mer som en gymnast eller dansare, smidig och proportionerlig (heter det så..?)
Kanske jag ska börja med min kropp, eftersom vi aldrig varit vänner. Nånstans har jag inte vågat bli den jag ville, för det är nånstans fel i min skalle att bry sig om sitt utseende=min kropp. Den förbannade frikyrkliga trångsynta skenheligheten ligger där och skumpar.
Och vem vet, när Elin och jag varit i NYC i sommar, kanske jag inte vill åka tillbaka till Sverige ;-)
Men nu ska jag fånga den förbannade jäkla dagen.
Gör detsamma ni också därute!

kolla vilket tidsdokument! amazing!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...
Skicka en kommentar
Läs mer

Positiv till överdrift?

När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!
6 kommentarer
Läs mer

Och så var det drömdags igen...

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen...
3 kommentarer
Läs mer