Fortsätt till huvudinnehåll

Fånga dagen

Skynda dig!
Fick plötsligt en stark känsla av att jag måste börja om. Börja ett nytt liv. Lämna allt gammalt bakom mig, bli den jag egentligen är, göra det jag egentligen vill.
Floskler? Ja, kanske, men ändå. Vi har ju, så långt vi vet, bara ett liv. Jag är 51 år. Varför göra vad andra vill, eller rättare sagt, vad jag tror att andra vill av mig? Har jag inte, vid närmare eftertanke, nästan alltid gjort vad andra har velat? Om än med en liten Gunilla-knorr på, d.v.s. gärna lite värre, lite mer, lite jobbigare, än för andra.
Även detta med att sjunga det dramatiska sopranfacket - kom idén ens från mig egentligen? Nej, den kom från honom, den där inflytelserika recensenten på SvD, och jag blev så smickrad, för det var ju på något sätt nåt som skulle göra mig ännu mer speciell och annorlunda och värre än värst...Innan dess var jag en djup mezzo som gärna sjöng Erda och sånt. Och var helt nöjd med det, det gick ju liksom av sig självt.
Under ett antal år fick jag ändå resa land och rike, och lite till, runt och sjunga de där rollerna, Brünnhilde, Isolde, Elektra...så nu har jag gjort det. Blev jag lyckligare av det! Nej, absolut inte.
Summan av kardemumman: gör inte vad andra tycker du ska göra bara för att du blir smickrad av deras höga tankar om dig och sugen på berömmelse, pengar, ära, beundran...att få göra något väldigt få kan.
Så när jag såg den här bilden idag så tänkte jag att nu är det fan i mig dags att fånga den jäkla dagen och göra vad jag vill göra.
Letade fram en gammal bok från 80-talet av den tidens största stjärna inom bodybuilding vid sidan av Arnold Schwarzenegger, Lisa Lyon. Här nedan är boken, och oj vad det kvinnliga idealet inom dessa kretsar har förändrats! Hon är ju liten och visserligen muskulös, men mer som en gymnast eller dansare, smidig och proportionerlig (heter det så..?)
Kanske jag ska börja med min kropp, eftersom vi aldrig varit vänner. Nånstans har jag inte vågat bli den jag ville, för det är nånstans fel i min skalle att bry sig om sitt utseende=min kropp. Den förbannade frikyrkliga trångsynta skenheligheten ligger där och skumpar.
Och vem vet, när Elin och jag varit i NYC i sommar, kanske jag inte vill åka tillbaka till Sverige ;-)
Men nu ska jag fånga den förbannade jäkla dagen.
Gör detsamma ni också därute!

kolla vilket tidsdokument! amazing!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En fredag

Höst. Älskar höst.

Älskar mindre att jag ännu inte fått något besked från CSN (sökt studielån för kursen jag går).
Älskar inte alls att jag fått ett konstigt meddelande där det står att när en fyllt 47 gäller särskilda regler. Så de kanske inte kan gå med på min ansökan.
Sen ombeds jag skicka kompletterande uppgifter (VAAAAAD liksom).
Så eventuellt kommer jag inte få in ett öre i höst. Så himla bra att jag har så  mycket pengar gömda i madrassen då! Eller inte.



För övrigt analyserar jag Rosenkavaljeren så det står härliga till.

Har precis kommit fram till att ju mer jag läser stycket, desto mindre tycker jag om det. Älskar musiken och....ääh just det ja, det var allt. Gillar tyskan också. Slut.

Handlingen förmår inte gripa mig. Operan är som en enda sockerchock. Som att bli tvångsmatad med prinsesstårta eller sockervadd.

Var tvungen att köpa ett ex av Sven Delblancs pjäs "Den arme Richard".
Såg den för ca 150år sedan på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård som Strauss. Minns att…

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget.

Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns.

Vad har hänt sen senast? Massor.

Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR.

Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada.

Men kul!






Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta.

Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exempelvis auditionträning och interpretation, absolut, men regissera, nej.

Fick en oväntat och plötsligt återfall in i sångerskerollen igen, och planerar nu att ta över värld…

News!

Ho-ho-ho! Big news coming up!
I am, from this very moment, gonna blog in English!
I´ve been thinking about this for quite a long time, but haven´t really found the inspiration.
Until today.
So, for those of you out there who have been longing to understand what I´m writing, your time has come :)
Short presentation:
I am Gunilla, operasinger, dog-and cat-person-and-owner, gym rat, yogini, and
I´ve also started directing opera the last year.

I don´t eat my best friends = no meat.


I am also the mother of two lovely human beings, Elin and Jacob.
They are not kids anymore (at least they don´t think they are, but I know better, hehe)

Elin has her own blog .



Last week has been shitty and awful, but I´m gonna look forward and not become manic about it.
Try to accept lifes´ little changes and surprises and blablabla...well, maybe I will write more about it another day.

I had the day off today (when I´m not singing or directing or spending time with the four-legged family members, I work in a g…