Igår var jag med på Pärs sånglektion.
Det var längesen jag var med/hade sånglektion, senast var väl när Anna Sims var här för nåt år sen, eller längre kanske, och det kändes litegrann som att bli flyttad ett gäng år tillbaka i tiden, till den tid då sångrum och lärare och repetitörer var vardagsmat.
Jag satt där och tänkte att jag kan ju faktiskt väldigt mycket på det här området. Jag tänkte även att Pär och jag har krånglat till väldigt mycket...på något sätt var det svårt att förstå vår kära Ingalill på annat sätt. Menade hon inte så? Varför missuppfattade vi isåfall? Varför vågade vi inte lita mer till vår egen instinkt?
Vi var förstås väldigt unga när vi kom in på Scenskolan, som det fortfarande hette då. Vad var vi...21, 22 år gamla? Och vi hade nog ett rätt sunt och naturligt sätt att sjunga, och bra naturröster, men sen skulle ju expertisen göra sitt och det klart man litar till den.
Det går inte att göra annorlunda nu, och inte kan jag heller vrida tiden tillbaka till då, då när jag absolut skulle in i det högdramatiska sopranfacket. Som jag själv tänker, innan dess sa folk till mig att jag hade vacker röst, när jag kom till Staatsoper i Berlin första gången, sa frau Schubert på Betriebsbüron, " Ah, Sie sind das Mädchen mit die Wunderschöne Stimme, das hat Herr Schreier gesagt". Herr Schreier var Peter Schreier, en av de allra mest berömda DDR-sångarna och senare även dirigent.
Vem sa det senare liksom? Möjligen sa man, som rubriken var i nån recension, "hon sjunger som vore hon besatt av både Gud och Djävulen" och diverse uttryck som alla syftade på något extremt.
Suck, vad trött jag blir.
Det känns skönt att släppa fram alla dessa tankar och funderingar, och kanske kan jag även hitta tillbaka till mig själv och ett mer naturligt och välgörande sätt att sjunga.
Jag är beredd att göra ett försök. Kom igen, sång-guden! Låt mig bara ha lite roligt och skönt!
Men först ska här jobbas ända tills klockan 22.15 ikväll.
Det var längesen jag var med/hade sånglektion, senast var väl när Anna Sims var här för nåt år sen, eller längre kanske, och det kändes litegrann som att bli flyttad ett gäng år tillbaka i tiden, till den tid då sångrum och lärare och repetitörer var vardagsmat.
Jag satt där och tänkte att jag kan ju faktiskt väldigt mycket på det här området. Jag tänkte även att Pär och jag har krånglat till väldigt mycket...på något sätt var det svårt att förstå vår kära Ingalill på annat sätt. Menade hon inte så? Varför missuppfattade vi isåfall? Varför vågade vi inte lita mer till vår egen instinkt?
Vi var förstås väldigt unga när vi kom in på Scenskolan, som det fortfarande hette då. Vad var vi...21, 22 år gamla? Och vi hade nog ett rätt sunt och naturligt sätt att sjunga, och bra naturröster, men sen skulle ju expertisen göra sitt och det klart man litar till den.
Det går inte att göra annorlunda nu, och inte kan jag heller vrida tiden tillbaka till då, då när jag absolut skulle in i det högdramatiska sopranfacket. Som jag själv tänker, innan dess sa folk till mig att jag hade vacker röst, när jag kom till Staatsoper i Berlin första gången, sa frau Schubert på Betriebsbüron, " Ah, Sie sind das Mädchen mit die Wunderschöne Stimme, das hat Herr Schreier gesagt". Herr Schreier var Peter Schreier, en av de allra mest berömda DDR-sångarna och senare även dirigent.
 |
| där är han ju |
Suck, vad trött jag blir.
Det känns skönt att släppa fram alla dessa tankar och funderingar, och kanske kan jag även hitta tillbaka till mig själv och ett mer naturligt och välgörande sätt att sjunga.
Jag är beredd att göra ett försök. Kom igen, sång-guden! Låt mig bara ha lite roligt och skönt!
Men först ska här jobbas ända tills klockan 22.15 ikväll.
 |
| Mina älsklingar. Tack att jag har er i mitt liv |
 |
| jag är så lugn och fin när jag sjunger |
Kommentarer
Skicka en kommentar