Fortsätt till huvudinnehåll

Kristi Himmelsfärd

Idag åkte Jesus upp till himlen efter att ha varit död, uppstånden och sen levt ett tag till här på jorden. Men en torsdag i maj fick han nog och flög upp till Gud.
Eller hur var det?  ;-)
Jag är iallafall ledig idag. På jobbet har vi haft ett par sjuka kollegor vilket genast ställer till det litegrann. Det är svårt att hitta någon som kan/vill jobba när det är långhelg och man kanske är ledig från annat jobb eller från skolan. Igår kväll hoppade jag in och tog stängningen, och för första gången på Hagastan hade jag Smilla med mig. Hon var jätteduktig! Låg därinne i personalrummet, åt sin mat, sa inte ett pip...världens bästa! Jag är så glad över henne! Finast i världen!

och se bara så söta öron hon har
Jag har beställt en fiffig skoförvaring, och igår kom den. Jag fixade och fick undan en massa skor både från hallen och garderoben. Kolla vad fint!


Det är varmt ute och vitsipporna blommar som bara den. Smilla får bada varje dag. Snart kanske hon kommer på att hon kan simma också!
Tycker nog min eventuella allergi blir bättre när jag tar en sån där allergitablett. Men jag känner mig lite trött, det kanske är oundvikligt.
Hmm, kanske ska döpa om bloggen till pensionärsbloggen...bloggen om vitsippor, min hund och min allergi. Hur kul som helst att följa.
Men se så vackert!



Nu tror jag att jag äntligen ska göra slag i saken och tvätta köksfönstret!
Berättar mer om denna pensionärshändelse senare.
Mot trasan, putset och köket!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...

Positiv till överdrift?

När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!

Och så var det drömdags igen...

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen...