Fortsätt till huvudinnehåll

Hej å hå vad det går

Konstigt det där med tid....plötsligt känns det som jag aldrig varit i NYC, eller åtminstone att det var väldigt längesen.
Jag har varit hemma i 10 dagar, lika länge som jag var där. Jättekonstigt.

I torsdag inträffade det fantastiska att jag fick möjlighet att träffa en person som visade sig veta allt om mig. Och då menar jag verkligen a-l-l-t.
Vill inte gå in på detaljer, det känns för privat, men det var minst sagt omvälvande.
Efteråt kändes det som jag blivit kidnappad av aliens och sen bara nerslängd på Åhléns Odenplan. Hur jag kom dit kommer jag inte ihåg, men jag måste ha cyklat.

Sammanfattningsvis känns det som jag kan se framtiden an med stor tillförsikt och ett stort lugn.

Nog om detta.

Vart var vi? Här kommer mera New York!

först lite minnen därifrån...
var på Rosemary´s i Greenwich Village

otroligt god mat

mysig lokal (ett overkligt överklasstantgäng som firade nåns födelsedag bl.a....omg)

och på taket grönsaksodling


vi var asnöjda!

såg oansenligt ut, men maten var superb!
nära union square låg lee strasbergs berömda teaterskola

union square, vi skulle på teater. eller vad man ska kalla det. totalupplevelse!

några kända som tillämpar mr strasbergs method acting

där är han ju
vi visste inte vad som väntade oss

wow....här är några som sprang på väggen. eller hur jag ska förklara det.

vatten ovanför oss!


fuerza bruta! go and see!

utanför den oansenliga ingången

vi rundade av med mexikanskt hemma i williamsburg. fortfarande omtumlade!

nästa dag var vi på MoMa

där hängde många berömdheter!

modigliani minsann

hej, je suis une kulturtante

högt och läskigt att ta kort rakt ner! /mvh fegisen aka kulturtanten

kom på elin med att stå och be vid ett fönster. trodde inte hon höll på med sånt....





god lunch åt vi också och fick sällskap av två gubbar från seattle. inte dessa dock.

elefanter!


Slutar med några bilder här hemifrån! Trevlig fortsättning på helgen!

personalrummet på jobbet. spegeln gjorde att det såg riktigt coolt ut.

sötnos var med mig varje dag

fotade rosor

på karlbergsvägen


jag i två upplagor

variation med liggande hund  :-)
Hejdå.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...

Update

Förkyld. Trött. Stel. Inget kan få mig mer ur humör än när jag inte känner mig pigg och energisk. Mitt knä har krånglat, min höft har gjort ont och min ländrygg förvandlades till en säck cement när vi gjorde halvbryggan på lunchyogan i onsdags. Idag var planen att träna, men jag är ledig och orkar inget mer än att gå en ordentlig promenad med djuren. Djuren, ja! Egon rymde förra veckan. Inte bara en liten rymning, utan han bara stack. Hundarna fick bada lite vid Brunnsviksbadet, och även Egon, som inte brukar vilja bada lika mycket som Smilla, ville skutta lite i vattnet så jag släppte kopplet. De skuttade runt lite, började jaga varann och vips så stack den lille busen upp i skogen, som ett skott, med kopplet slängandes efter sig. Smilla kom tillbaka, men Egon var försvunnen. Jag skulle leda yoga lite senare, hade ingen telefon med mig, sprang hem med Smilla, hämtade telefon och cykel, Mona kom och hjälpte mig att leta, men den lille var försvunnen. Fick ställa in yogan, ringde ...

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...