Fortsätt till huvudinnehåll

Lördag på stan



Sånt händer även här


Egentligen hatar jag att gå på stan, speciellt en lördag, Stockholm är liksom för litet för alla som dessutom ska trängas på ungefär samma yta. Runt Drottninggatan-Hamngatan-Gallerian ungefär.
Men, men, sonen behövde nya vinterskor så det var bara att bege sig ut.
Varje år fascineras jag över hur folk handlar, och i vilka mängder, och för vilka pengar, och på vilket sätt (som om det var det värsta de visste), och ännu mer fascinerande är att i princip redan på juldagen ska det handlas igen, denna gång på rea. Så deprimerande med all denna hektiska, meningslösa konsumtion. Jag får lust att bara dra till en öde ö långt ute till havs och sitta där med katterna och Elin och Jacob i all stillhet och bara njuta av att få vara tillsammans. Men det får duga med att vara tillsammans här hemma och försöka värja sig mot köp-och-konsumtionshysterin så gott det går.
Nåja, till slut hittade vi ett par skor till honom, gick ut på Drottninggatan igen och då smällde något i nästa kvarter och massa svart rök vällde upp mot vinterhimlen. Tydligen var det en bil full med fyrverkerier som exploderade, och tydligen dog en person också. Ett par minuter senare smällde det en gång till, det var tydligen en bil till vilket låter helt osannolikt. Och ännu mer osannolikt att det händer mitt i Stockholm. Svårt att ta in.
Nu har vi ätit lördagmiddag, jag, Jacob, Pw och Youssef.
Har beställt nya glasögon från Jean Paul Gaultier, de skulle ha kommit igår men det gjorde de inte. Längtar!
Hej hopp så länge.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...
Skicka en kommentar
Läs mer

Positiv till överdrift?

När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!
6 kommentarer
Läs mer

Och så var det drömdags igen...

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen...
3 kommentarer
Läs mer