Sällskap på jobbet

Idag är Smilla med mig igen på jobbet.
Vi är på F&S KI, och det är bara jag som jobbar idag. Kl 15 får vi gå hem igen, så det känns som ett bra val att ta med henne. Till att börja med tyckte hon det var jättespännande att springa runt och inspektera, men så plötsligt började det komma folk och då kändes det bättre att ta det lilla lugna och ligga i rummet här bakom repan och dåsa lite.
Programmet igår om Marlene Dietrich var en deppig historia. Man hade valt att fokusera på de sista 15 åren av hennes liv, då hon var sängliggande i sin våning på Avenue Montaigne i Paris och inte lämnade sitt sovrum på 15år. Allt för att bibehålla bilden av den odödliga ikonen Marlene, inte en gammal skruttig tant. Den dag hon inte blev igenkänd när hon gick ut, slutade hon att gå ut.
Suck.
Lika sorgligt som Maria Callas´levnadsöde. Att sluta sina dagar instängd i en lägenhet i Paris, totalt ensam och det enda som håller en uppe, är minnena av den symbol man varit.
Suck igen.
Nu ska vi vänta på värden, när hon kommer kan vi nog ta en liten kissrunda.

Bland det sorgligaste var när Marlene, 83 år gammal, behövde pengar och gav sin tillåtelse att bli fotograferad sittandes i sin säng, vitsminkad som ett gammalt spöke i ett försök att se ut som 30 år tidigare.
Suck suck suck!
Trevlig lördag, jag återkommer senare :)

Marlene 1960, över 30 år innan hon dog