Fortsätt till huvudinnehåll

Sorg

På en av sina favoritplatser


Den 25 juli 1999 hittade jag en liten mager kattflicka som gick och skrek nere vid Brunnsviken.

Hon fick följa med mig hem. Vår käre katt Gunnar hade blivit överkörd i Köpenhamn och jag längtade efter att åter ha en sån där liten personlig varelse, som en katt ju är, i mitt hem.

Lisa, som hon fick heta, växte upp till en bestämd liten dam som satte sig i respekt hos alla som mötte henne.

Trisse sover på balkongen
Hon följde mig i livet, flyttade med mig, blev en liten tjock tunna som var helt matfixerad, hittekatt som hon var. Vi skaffade en kattkompis vid namn Trisse till henne, som tyvärr dog hösten 2010. Tack vare honom fick hon annan sysselsättning  i livet än att sitta och vänta på nästa måltid. De var med mig i Värmland, Lisa följde mig när jag plockade svamp, hon stod vid stranden och mjauade när jag simmade för långt ut, enligt hennes tycke iallafall :) Hon sov hos mig varenda natt och låg på samma ställe när vi vaknade på morgonen. Hon spann som en liten motor.

Igår hämtade vi henne hos mormor, där hon varit i en månad.
Den 25 juli i år, på dagen 13 år efter att hon kom till mig, blev hon plötsligt dålig, slutade äta, orkade ingenting, kunde knappt gå. Bara sådär, från ingenstans, blev hon ett litet, litet kattspöke, en skugga av sitt forna jag.

Idag fick hon somna in, hennes njurar hade slutat fungera och hon orkade inte längre.

Det känns så tomt efter henne. Min vän genom så många av livets allra svåraste skeden.

Att gå ut från det lilla rummet hos veterinären och lämna den lilla varma kroppen därinne kändes fruktansvärt hemskt.

Jacob kom hem från sin resa och blev alldeles jätteledsen att han inte kunnat säga hejdå till henne. Lisa har funnits i hans liv sen han var liten.

Vi sörjer och saknar dig oerhört, lilla Lisa. Vila i frid och var en fin kattängel. Hoppas du hittar Trisse bland alla små kattänglar därute.

Sista bilden på Lisa, igår på Jacobs säng
Hon såg inte alltid så glad ut ;)
Lilla prinsessan
Kyckling, alltid rätt!
Dåsa på SvD, skönt!
I Värmland förra sommaren

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Update

Förkyld. Trött. Stel. Inget kan få mig mer ur humör än när jag inte känner mig pigg och energisk. Mitt knä har krånglat, min höft har gjort ont och min ländrygg förvandlades till en säck cement när vi gjorde halvbryggan på lunchyogan i onsdags. Idag var planen att träna, men jag är ledig och orkar inget mer än att gå en ordentlig promenad med djuren. Djuren, ja! Egon rymde förra veckan. Inte bara en liten rymning, utan han bara stack. Hundarna fick bada lite vid Brunnsviksbadet, och även Egon, som inte brukar vilja bada lika mycket som Smilla, ville skutta lite i vattnet så jag släppte kopplet. De skuttade runt lite, började jaga varann och vips så stack den lille busen upp i skogen, som ett skott, med kopplet slängandes efter sig. Smilla kom tillbaka, men Egon var försvunnen. Jag skulle leda yoga lite senare, hade ingen telefon med mig, sprang hem med Smilla, hämtade telefon och cykel, Mona kom och hjälpte mig att leta, men den lille var försvunnen. Fick ställa in yogan, ringde ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...
Skicka en kommentar
Läs mer