Jag tänker verkligen på allvar att göra detta till en hundblogg.
Jag har ju haft tankar om att göra en mer professionell sångerskeblogg, men jag har liksom inte riktigt motivationen...tycker bara det känns lite småtöntigt.
"Titta på mig, jag är en så fantastisk och unik operasångerka, oj vad jag är dramatisk och ojsan jag ser fortfarande ganska ung ut fastän jag har hållit på i 158 år typ. Och jag kan röra mig också! Samtidigt som jag sjunger det svåraste som finns! Ge mig jobb ge mig jobb ge mig jobb! Och MASSA bekräftelse!"
Kanske elakt och cyniskt. Men jag är så trött på den där världen. Vill helst bara vara i fred, vara ute med älskade hunden, göra saker jag njuter av och som ger mig något, ha det lugnt.
Egentligen, så långt tillbaka jag kan minnas, har jag bara velat ha det lugnt och fridfullt omkring mig och inte sticka ut och vara annorlunda. Jag har alltid alltid alltid känt mig annorlunda, och har aldrig haft behov av att understryka detta ytterligare.
Knasigt att då välja att bli operasångerska, och dessutom ge sig in i det mest extrema facket och sjunga Brünnhilde, Elektra och gänget.
Märkligt.
Vem bestämmer vilka val jag ska göra i livet? Jag själv?
Och isåfall, varför? Varför väljer jag något som jag egentligen inte vill?
Eller, det klart en del av mig ville detta, men framför allt tror jag att jag inte vågade välja något annat, eftersom jag inte trodde att något "vanligare" skulle vara något värt.
För att jag tror att jag inte syns/finns/märks/får bekräftelse/blir älskad annars?
Kanske.
Men knäppt är det.
På tal om knäppt, jag har ju haft ont i halsen och känt mig låg och trött och energitömd hela veckan - i förrgår (eller igår var det kanske) fick jag mens.
Ni som inte vill läsa om mens kan ju sluta nu.
Ni andra, här kommer den spännande fortsättningen:
Vid min höga ålder, he-he, är mensen oregelbunden, så pass oregelbunden att jag trodde den hade lämnat mig för gott. Men icke! PANG sa det (nåja, kanske inte ändå, men typ) och blodet rann och rann. Och det gör det fortfarande.
Igår kände jag mig rätt pigg ändå och tänkte springa lite med Smilla, men det tänkte inte hon. Såhär löste hon situationen:
...men springa kan vi göra en annan dag.
Nu ska vi gå ut, och sen ska jag gå på ett skivstångspass på Svea. Det var väldigt längesen, så det blir....spännande, kan vi kalla det.
Tjing och trevlig fredag!
Jag har ju haft tankar om att göra en mer professionell sångerskeblogg, men jag har liksom inte riktigt motivationen...tycker bara det känns lite småtöntigt.
"Titta på mig, jag är en så fantastisk och unik operasångerka, oj vad jag är dramatisk och ojsan jag ser fortfarande ganska ung ut fastän jag har hållit på i 158 år typ. Och jag kan röra mig också! Samtidigt som jag sjunger det svåraste som finns! Ge mig jobb ge mig jobb ge mig jobb! Och MASSA bekräftelse!"
Kanske elakt och cyniskt. Men jag är så trött på den där världen. Vill helst bara vara i fred, vara ute med älskade hunden, göra saker jag njuter av och som ger mig något, ha det lugnt.
Egentligen, så långt tillbaka jag kan minnas, har jag bara velat ha det lugnt och fridfullt omkring mig och inte sticka ut och vara annorlunda. Jag har alltid alltid alltid känt mig annorlunda, och har aldrig haft behov av att understryka detta ytterligare.
Knasigt att då välja att bli operasångerska, och dessutom ge sig in i det mest extrema facket och sjunga Brünnhilde, Elektra och gänget.
Märkligt.
Vem bestämmer vilka val jag ska göra i livet? Jag själv?
Och isåfall, varför? Varför väljer jag något som jag egentligen inte vill?
Eller, det klart en del av mig ville detta, men framför allt tror jag att jag inte vågade välja något annat, eftersom jag inte trodde att något "vanligare" skulle vara något värt.
För att jag tror att jag inte syns/finns/märks/får bekräftelse/blir älskad annars?
Kanske.
Men knäppt är det.
På tal om knäppt, jag har ju haft ont i halsen och känt mig låg och trött och energitömd hela veckan - i förrgår (eller igår var det kanske) fick jag mens.
Ni som inte vill läsa om mens kan ju sluta nu.
Ni andra, här kommer den spännande fortsättningen:
Vid min höga ålder, he-he, är mensen oregelbunden, så pass oregelbunden att jag trodde den hade lämnat mig för gott. Men icke! PANG sa det (nåja, kanske inte ändå, men typ) och blodet rann och rann. Och det gör det fortfarande.
Igår kände jag mig rätt pigg ändå och tänkte springa lite med Smilla, men det tänkte inte hon. Såhär löste hon situationen:
 |
| lägger mig lite |
 |
| jag är glad men tycker nog inte vi ska springa |
 |
| tror det luktar lite spännande i luften här... |
 |
| kom och sitt bredvid mig |
 |
| jag är ju så söt och snäll |
Nu ska vi gå ut, och sen ska jag gå på ett skivstångspass på Svea. Det var väldigt längesen, så det blir....spännande, kan vi kalla det.
Tjing och trevlig fredag!
Kommentarer
Skicka en kommentar