Vaknade med ont i halsen, och insåg att det inte blev något intensivpass för min del idag.
Istället blev det en lugn långpromenad med Smilla. Det är äntligen äntligen lite svalare, och äntligen kunde vi ta en ordentlig promenad.
Vi gick genom Lill-Jansskogen bort mot Stora Skuggan och sen runt Laduviken (heter den så?) där vi träffade två roliga hundar, Bobo och Alvin. De grävde roliga gropar och badade i gyttja och sprang i backen vid Fiskartorpet.
Smilla var helt gråsvart och luktade gammalt avlopp typ när vi gick hem, men vad gjorde det? De hade jätteroligt! Hon badade i några diken på hemvägen också, så när vi äntligen var tillbaka efter sådär 2 1/2 timme, luktade hon rätt ok igen.
Mina skor som jag hade beställt, hade kommit och jag gick till nåt ställe som hette Handlar´n på Valhallavägen för att hämta dem. Det är alltid en gåta vart man ska hämta sina grejer. Det mesta kommer till Ica, som ju ligger i samma kvarter och det tar ungefär 1 minut att gå dit. Dit vill man alltså helst ha sina paket. Men så plötsligt hamnar något hos den här Handlar´n eller på ett ställe bredvid där de säljer vattenpipor och aldrig hittar paketen. Och så har de världens sämsta bredbandsuppkoppling, så när de ska scanna av att man har hämtat samt visat leg, tar det ungefär 10 minuter. Så dit vill man allra minst att ens paket ska komma till.
Såhär ser mina skor ut:
Annars började dagen sorgligt. Robin Williams är död, antagligen genom självmord. Så otroligt smärtsamt sorgligt. Jag kände alltid nån sorts samhörighet med hans besatthet och den anade sorgen bakom de ibland hysteriska glädjeyttringarna-
Väldigt väldigt sorgligt. Så många är borta. Plötsligt finns man inte längre, och det finns absolut ingenting i hela universum man kan göra för att förhindra detta, eller spola tiden tillbaka.
Philip Seymour Hoffman, Robin Williams.... dessa otroligt begåvade människor som ändå inte ser någon annan utväg än att göra slut på livet för egen hand. Svårt att tänka tanken att ingenting är värt att stanna kvar för. Smärtan och plågan är större än viljan att fortsätta leva. Det finns inget hopp längre. Bara mörker och längtan efter slutet.
En klump i diafragman. Det är vad jag får kvar i mig när jag tänker på att Robin Williams är borta.
Förresten dödade Smilla en mus idag. Hon bara hoppade ner på nåt som sprang i gräset, snabbt som Roland ungefär, och kom upp med en mus i munnen.
NEJ sa jag och hon släppte den, men det verkade vara försent för den stackaren, som ej mer rörde sig.
Ännu en död individ idag.
Här några bilder på en glad grävande hund lite tidigare.
Smilla och jag satt och tänkte lite och tittade ut över vår stad ikväll.
Och med det säger vi godnatt, jord!
Och hoppas på lite ljus och glädje för oss som är kvar på denna planet ett tag till.
Istället blev det en lugn långpromenad med Smilla. Det är äntligen äntligen lite svalare, och äntligen kunde vi ta en ordentlig promenad.
Vi gick genom Lill-Jansskogen bort mot Stora Skuggan och sen runt Laduviken (heter den så?) där vi träffade två roliga hundar, Bobo och Alvin. De grävde roliga gropar och badade i gyttja och sprang i backen vid Fiskartorpet.
Smilla var helt gråsvart och luktade gammalt avlopp typ när vi gick hem, men vad gjorde det? De hade jätteroligt! Hon badade i några diken på hemvägen också, så när vi äntligen var tillbaka efter sådär 2 1/2 timme, luktade hon rätt ok igen.
Mina skor som jag hade beställt, hade kommit och jag gick till nåt ställe som hette Handlar´n på Valhallavägen för att hämta dem. Det är alltid en gåta vart man ska hämta sina grejer. Det mesta kommer till Ica, som ju ligger i samma kvarter och det tar ungefär 1 minut att gå dit. Dit vill man alltså helst ha sina paket. Men så plötsligt hamnar något hos den här Handlar´n eller på ett ställe bredvid där de säljer vattenpipor och aldrig hittar paketen. Och så har de världens sämsta bredbandsuppkoppling, så när de ska scanna av att man har hämtat samt visat leg, tar det ungefär 10 minuter. Så dit vill man allra minst att ens paket ska komma till.
Såhär ser mina skor ut:
 |
| adidas adipure celebration. eller något ditåt tror jag det var. |
 |
| de var sköna och satt bra iallafall! |
Väldigt väldigt sorgligt. Så många är borta. Plötsligt finns man inte längre, och det finns absolut ingenting i hela universum man kan göra för att förhindra detta, eller spola tiden tillbaka.
Philip Seymour Hoffman, Robin Williams.... dessa otroligt begåvade människor som ändå inte ser någon annan utväg än att göra slut på livet för egen hand. Svårt att tänka tanken att ingenting är värt att stanna kvar för. Smärtan och plågan är större än viljan att fortsätta leva. Det finns inget hopp längre. Bara mörker och längtan efter slutet.
En klump i diafragman. Det är vad jag får kvar i mig när jag tänker på att Robin Williams är borta.
Förresten dödade Smilla en mus idag. Hon bara hoppade ner på nåt som sprang i gräset, snabbt som Roland ungefär, och kom upp med en mus i munnen.
NEJ sa jag och hon släppte den, men det verkade vara försent för den stackaren, som ej mer rörde sig.
Ännu en död individ idag.
Här några bilder på en glad grävande hund lite tidigare.
Smilla och jag satt och tänkte lite och tittade ut över vår stad ikväll.
Och med det säger vi godnatt, jord!
Och hoppas på lite ljus och glädje för oss som är kvar på denna planet ett tag till.
Kommentarer
Skicka en kommentar