Fortsätt till huvudinnehåll

Lite höstfeeling

Vaknade med ont i halsen, och insåg att det inte blev något intensivpass för min del idag.

Istället blev det en lugn långpromenad med Smilla. Det är äntligen äntligen lite svalare, och äntligen kunde vi ta en ordentlig promenad.
Vi gick genom Lill-Jansskogen bort mot Stora Skuggan och sen runt Laduviken (heter den så?) där vi träffade två roliga hundar, Bobo och Alvin. De grävde roliga gropar och badade i gyttja och sprang i backen vid Fiskartorpet.
Smilla var helt gråsvart och luktade gammalt avlopp typ när vi gick hem, men vad gjorde det? De hade jätteroligt! Hon badade i några diken på hemvägen också, så när vi äntligen var tillbaka efter sådär 2 1/2 timme, luktade hon rätt ok igen.
Mina skor som jag hade beställt, hade kommit och jag gick till nåt ställe som hette Handlar´n på Valhallavägen för att hämta dem. Det är alltid en gåta vart man ska hämta sina grejer. Det mesta kommer till Ica, som ju ligger i samma kvarter och det tar ungefär 1 minut att gå dit. Dit vill man alltså helst ha sina paket. Men så plötsligt hamnar något hos den här Handlar´n eller på ett ställe bredvid där de säljer vattenpipor och aldrig hittar paketen. Och så har de världens sämsta bredbandsuppkoppling, så när de ska scanna av att man har hämtat samt visat leg, tar det ungefär 10 minuter. Så dit vill man allra minst att ens paket ska komma till.
Såhär ser mina skor ut:

adidas adipure celebration. eller något ditåt tror jag det var.

de var sköna och satt bra iallafall!
Annars började dagen sorgligt. Robin Williams är död, antagligen genom självmord. Så otroligt smärtsamt sorgligt. Jag kände alltid nån sorts samhörighet med hans besatthet och den anade sorgen bakom de ibland hysteriska glädjeyttringarna-
Väldigt väldigt sorgligt. Så många är borta. Plötsligt finns man inte längre, och det finns absolut ingenting i hela universum man kan göra för att förhindra detta, eller spola tiden tillbaka.
Philip Seymour Hoffman, Robin Williams.... dessa otroligt begåvade människor som ändå inte ser någon annan utväg än att göra slut på livet för egen hand. Svårt att tänka tanken att ingenting är värt att stanna kvar för. Smärtan och plågan är större än viljan att fortsätta leva. Det finns inget hopp längre. Bara mörker och längtan efter slutet.
En klump i diafragman. Det är vad jag får kvar i mig när jag tänker på att Robin Williams är borta.

Förresten dödade Smilla en mus idag. Hon bara hoppade ner på nåt som sprang i gräset, snabbt som Roland ungefär, och kom upp med en mus i munnen.
NEJ sa jag och hon släppte den, men det verkade vara försent för den stackaren, som ej mer rörde sig.

Ännu en död individ idag.

Här några bilder på en glad grävande hund lite tidigare.





Smilla och jag satt och tänkte lite och tittade ut över vår stad ikväll.



Och med det säger vi godnatt, jord!
Och hoppas på lite ljus och glädje för oss som är kvar på denna planet ett tag till.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...

Åka tunnelbana

Igår på tunnelbanan på väg hem efter en repetition i Högalidskyrkan: Ett gäng otroligt präktiga medelålders lite fina par kommer in. De sätter sig bredvid mig och på sätet närmast. De är högljudda och pratar vitt och brett om sina upplevelser den kvällen, de har nämligen varit på Operan och sett Läderlappen. "Vad tyckte du?" "Jo, det är ju lättsamt och roligt, och Janne Malmsjö är ju så underbar!" "Vi var 57 stycken från mitt jobb där ikväll!" ( Åh käre Gud så hemskt) "Men får vi höra nu då, hur var sångarna? Höll de måttet, hehe?" ( precis som ni era puckon kan bedöma det tänker jag) "Ja, jag är väldigt förtjust i Anders Larssons röst" (tant mittemot mig med päls och beskäftig look) "Anders Larsson? Vad gjorde han för roll?"(gubbe på andra sätet som gillade Helge Skoog mest) "Ja Helge, han är fenomenal, tänk hur han kan få igång publiken!" "Ja, det som är så svårt!" ( vad vet du om det, har du provat eller...