Fortsätt till huvudinnehåll

Lite höstfeeling

Vaknade med ont i halsen, och insåg att det inte blev något intensivpass för min del idag.

Istället blev det en lugn långpromenad med Smilla. Det är äntligen äntligen lite svalare, och äntligen kunde vi ta en ordentlig promenad.
Vi gick genom Lill-Jansskogen bort mot Stora Skuggan och sen runt Laduviken (heter den så?) där vi träffade två roliga hundar, Bobo och Alvin. De grävde roliga gropar och badade i gyttja och sprang i backen vid Fiskartorpet.
Smilla var helt gråsvart och luktade gammalt avlopp typ när vi gick hem, men vad gjorde det? De hade jätteroligt! Hon badade i några diken på hemvägen också, så när vi äntligen var tillbaka efter sådär 2 1/2 timme, luktade hon rätt ok igen.
Mina skor som jag hade beställt, hade kommit och jag gick till nåt ställe som hette Handlar´n på Valhallavägen för att hämta dem. Det är alltid en gåta vart man ska hämta sina grejer. Det mesta kommer till Ica, som ju ligger i samma kvarter och det tar ungefär 1 minut att gå dit. Dit vill man alltså helst ha sina paket. Men så plötsligt hamnar något hos den här Handlar´n eller på ett ställe bredvid där de säljer vattenpipor och aldrig hittar paketen. Och så har de världens sämsta bredbandsuppkoppling, så när de ska scanna av att man har hämtat samt visat leg, tar det ungefär 10 minuter. Så dit vill man allra minst att ens paket ska komma till.
Såhär ser mina skor ut:

adidas adipure celebration. eller något ditåt tror jag det var.

de var sköna och satt bra iallafall!
Annars började dagen sorgligt. Robin Williams är död, antagligen genom självmord. Så otroligt smärtsamt sorgligt. Jag kände alltid nån sorts samhörighet med hans besatthet och den anade sorgen bakom de ibland hysteriska glädjeyttringarna-
Väldigt väldigt sorgligt. Så många är borta. Plötsligt finns man inte längre, och det finns absolut ingenting i hela universum man kan göra för att förhindra detta, eller spola tiden tillbaka.
Philip Seymour Hoffman, Robin Williams.... dessa otroligt begåvade människor som ändå inte ser någon annan utväg än att göra slut på livet för egen hand. Svårt att tänka tanken att ingenting är värt att stanna kvar för. Smärtan och plågan är större än viljan att fortsätta leva. Det finns inget hopp längre. Bara mörker och längtan efter slutet.
En klump i diafragman. Det är vad jag får kvar i mig när jag tänker på att Robin Williams är borta.

Förresten dödade Smilla en mus idag. Hon bara hoppade ner på nåt som sprang i gräset, snabbt som Roland ungefär, och kom upp med en mus i munnen.
NEJ sa jag och hon släppte den, men det verkade vara försent för den stackaren, som ej mer rörde sig.

Ännu en död individ idag.

Här några bilder på en glad grävande hund lite tidigare.





Smilla och jag satt och tänkte lite och tittade ut över vår stad ikväll.



Och med det säger vi godnatt, jord!
Och hoppas på lite ljus och glädje för oss som är kvar på denna planet ett tag till.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En fredag

Höst. Älskar höst.

Älskar mindre att jag ännu inte fått något besked från CSN (sökt studielån för kursen jag går).
Älskar inte alls att jag fått ett konstigt meddelande där det står att när en fyllt 47 gäller särskilda regler. Så de kanske inte kan gå med på min ansökan.
Sen ombeds jag skicka kompletterande uppgifter (VAAAAAD liksom).
Så eventuellt kommer jag inte få in ett öre i höst. Så himla bra att jag har så  mycket pengar gömda i madrassen då! Eller inte.



För övrigt analyserar jag Rosenkavaljeren så det står härliga till.

Har precis kommit fram till att ju mer jag läser stycket, desto mindre tycker jag om det. Älskar musiken och....ääh just det ja, det var allt. Gillar tyskan också. Slut.

Handlingen förmår inte gripa mig. Operan är som en enda sockerchock. Som att bli tvångsmatad med prinsesstårta eller sockervadd.

Var tvungen att köpa ett ex av Sven Delblancs pjäs "Den arme Richard".
Såg den för ca 150år sedan på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård som Strauss. Minns att…

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget.

Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns.

Vad har hänt sen senast? Massor.

Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR.

Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada.

Men kul!






Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta.

Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exempelvis auditionträning och interpretation, absolut, men regissera, nej.

Fick en oväntat och plötsligt återfall in i sångerskerollen igen, och planerar nu att ta över värld…

News!

Ho-ho-ho! Big news coming up!
I am, from this very moment, gonna blog in English!
I´ve been thinking about this for quite a long time, but haven´t really found the inspiration.
Until today.
So, for those of you out there who have been longing to understand what I´m writing, your time has come :)
Short presentation:
I am Gunilla, operasinger, dog-and cat-person-and-owner, gym rat, yogini, and
I´ve also started directing opera the last year.

I don´t eat my best friends = no meat.


I am also the mother of two lovely human beings, Elin and Jacob.
They are not kids anymore (at least they don´t think they are, but I know better, hehe)

Elin has her own blog .



Last week has been shitty and awful, but I´m gonna look forward and not become manic about it.
Try to accept lifes´ little changes and surprises and blablabla...well, maybe I will write more about it another day.

I had the day off today (when I´m not singing or directing or spending time with the four-legged family members, I work in a g…