Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från januari, 2010

Minne

Kunde varit jag Ett minne från Elins barndom: Hon går på lågstadiet i Johannes Skola. En dag säger hon till mig: "Mamma, jag önskar att du var mat-tant i min skola. Då kunde jag säga hej till dig på lunchrasten och alla barnen skulle få äta din goda mat". Kom plötsligt på det igår när jag hörde en diskussion om att barn inte alls bryr sig om prestige och karriär. Blir glad bara jag tänker på det. Det är liksom inte viktigt att vara operasångerska eller nåt annat tjusigt, det viktiga är vem man är och hur man är. Inte vilket yrke man har. Fint! Några år senare...Elin och Emilia i Paris 2009

En vanlig torsdag

En kramgo´en Började dagen med yoga. Underbart. Jag har släppt efter så mycket i kroppen, och jag är övertygad om att jag har släppt efter lika mycket i psyket. Jag vågar mer helt enkelt. Snön vräker ner idag också - längtar till våren! Sen kom Helena och hade lektion, så kul att märka att hon också ramlar ner mer och mer i sig själv. Blir så glad! :) Nu sitter jag och kramar Trisse och bredvid oss i soffan ligger Lisa och snarkar. Allt är vitt, tyst och stilla och det är så mysigt att borra ner näsan i kattpäls. Så kan det vara en helt vanlig torsdag i januari. Skön asana. Om man kan slappna av.

Mod

Nånstans gömmer den sig, våren Ibland förvånar jag mig själv. Idag t.ex. Hanterade en situation på ett helt nytt sätt, eller ett för mig helt nytt sätt iallafall. Känner mig så stark! Hahaha, vad skönt. Vilken härlig känsla det är att ta nya vägar och upptäcka att det var en bra mycket bättre väg en den där gamla jag-springer-och-gömmer-mig-vägen. Nu öser snön ner. Våren känns ganska långt bort men det spirar något nytt i mitt inre, så lite vår är det kanske ändå.

Cementen borta!

Såhär ser jag ut när jag är hemma med katterna en tisdagskväll Som jag skrev, har det känts som jag har fått en säck cement på huvudet hela dagen. Antar att detta har att göra med...ja, alla möjliga krångliga saker, eftersom jag alltid reagerar fysiskt på typ allting. Huvudvärk, ont i magen, feber, rinniga ögon...allt kan vara en slags stressreaktion hos mig. Tog en kopp kaffe i eftermiddags, Jacob kom hem från skolan och simsalabim så var jag pigg igen. Sen hade jag en ny elev, det var bara andra gången hon var här, och det kändes bra och roligt. Och sen åt vi sushi, sonen och jag. Och nu känner jag mig riktigt taggad inför morgondagen! Trodde jag höll på bli sjuk, men det var kanske inte så. Så imorgon är jag redo för nya hjältedåd! Vem vet, imorgon har jag kanske 39 graders feber, men just nu känner jag mig som Superwoman! Och man ska ju leva i nuet, så jag går ut hårt med min superkänsla här hemma med katterna ikväll. Tomorrow is another day.

Hemma

Lisa småspanar lite, Trisse är den mer slappa typen. Är hemma idag. Känner mig helt slut. Som om jag blivit överkörd av en stridsvagn och fått cement i skallen ungefär. Hade helt andra planer för idag egenligen, nu blev det inte så. Jag med mina planer. Att jag alltid måste driva saker och ting. Skulle vilja kunna slappna av lika mycket som kattterna, fast då hamnar jag kanske i koma. Fast Lisa är ju en vaksam liten individ. Hon låtsas sova. När man tittar närmare, ligger hon alltid och spanar. Ifall fienden lurar i närheten. (typ Trisse)

Lugn söndag på F&S Karolinska

Sicket balansproffs Snygg vinkel Välkommen till Friskis KI!! Det blev lite segt på eftermiddagen, så Helena hämtade en balansboll. Det var roligt! Hon kunde ju stå på den, det kunde inte jag. Kunde ligga i ca en tiondels sekund, se bildbevis! Sen kom vi på hur kul det kunde vara att sitta och gömma sig bakom disken och sen bara hoppa upp och skrika "VÄLKOMMEN" eller nåt annat lämpligt, bara för att sprida lite glädje. Ja, så kan det vara en söndag i januari på Friskis.

Eftertankens kranka blekhet

...fast nu när jag läser mitt förra inlägg tycker jag bara att det låter präktigt och astråkigt och Fröken Duktig så det bara stänker om det. Jaha. Precis vad jag inte ville. Men jag fick ett självförtroendeuppsving iallafall. Och yogan tog ett sjumilakliv framåt. För övrigt ska jag hålla käften om hur folks liv ser ut. Antagligen lever man det liv man vill ha. Kanske. Lite modigt att jag inte bara raderar det förra inlägget, eller..... ;)

Vilken vecka

Den här katten är allt en modig liten figur Den gångna veckan bjöd på ett helt nytt självförtroende. Jag blev modig. Och för att kunna vara modig måste man erkänna att man är rädd. Och sen göra det läskiga ändå. Och vips! så var det inte så farligt! Att släppa taget om något är också läskigt. Man är så van vid det som alltid är, att det blir en trygghet även om det är något dåligt. Kanske därför folk stannar i dåliga relationer, trots att de vet att det är just dåligt. Men, som det heter, "man vet vad man har men inte vad man får". Vilken otroligt trist inställning! Då kan man ju bara lägga sig ner och ge upp. Men jag ska inte låta som Fröken Duktig, sånt där är jättesvårt. Men det farliga är egentligen farligt bara så länge det är okänt territorium. Jag brukar tänka på att på t.ex engelska och franska är ordet för "främling" och "konstig" samma. ( etranger, stranger) Och egentligen är det rädslan för det okända som skapar både rasmotsättningar och bittra

Valkyria

Min nya fika-kompis. Om jag får tag på numret. Ska antagligen sjunga lite Valkyrie-Brünnhilde snart igen. Känns som....jaha, det kan jag väl göra. Känner inte igen mig själv. Let go har aldrig varit min grej. Snarare let klamra sig fast som en galen envis idiot. Så det här är onekligen...nytt, minst sagt. Jag är Gunilla även om jag inte är sång-Gunilla, jag är den jag är oavsett om jag sjunger Brünnhilde eller inte. Jag är inte fantastisk för att jag sjunger utan för att jag är jag. De senaste dagarna har jag kunnat göra saker på yogan som jag inte trodde jag skulle kunna på sisådär en evighet. Och så plötsligt gjorde kroppen det utan nån big deal. Känns som det hänger ihop med att jag plötsligt vågar lite av varje. Det kändes som jag fick ett självförtroende som kunde få mig att ringa upp George Clooney typ och fråga om han ville fika. Fast det faller på att jag inte har hans telefonnummer. Men det där med Let go....inte så tokigt ändå. Att släppa taget.

Att sjunga eller inte sjunga

Saknar inte detta. Kan gärna ta hunden dock! Känslan smyger sig på....egentligen har jag ett mycket bättre liv nu när jag inte åker runt och sjunger hela tiden. Och jag känner mig rätt nöjd med det. Det är det som gör mig lite orolig. Jag har alltid velat så enormt mycket att jag varit beredd att förflytta berg för att få min vilja igenom. Och nu känns det inte så längre. Jag är nöjd med mig själv ÄNDÅ. Helt galet ovan känsla. Vet inte om jag ska vara glad eller ej - det klart jag vill sjunga, men jag är nöjd ändå. Mitt liv är bra. Jag mår bra, jag trivs hemma, jag tar hand om min kropp. Totalt ovant och läskigt. Hmmm.....ska smaka på detta. Vill inte tänka tanken fullt ut, att jag skulle kunna leva ett liv utan att sjunga och stå på scen, det går ju ändå inte att veta. Det enda påverkbara är ju just nu. NU. Och ingen vet ju vad jag gör nästa vecka. Men just nu är livet bra som det är.

Ett steg i taget

Såhär kan det kännas ibland Jag lär mig långsamt att ta ett litet steg i taget och inte springa och gömma mig, vilket jag annars ofta gör. Jag tänker att "det här kommer gå åt helvete, så jag tänker inte ens utsätta mig för det". Och sen är det inte så. Antingen går det inte åt helvete eller så är känslan av maktlöshet inte alls så farlig som jag tror innan. Idag hade jag tänkt springa och gömma mig, dvs stanna hemma och inte gå till ett ställe där jag visste att det kunde bli jobbigt. Men jag bestämde mig för att gå ändå. Jag kunde inte sova och fick hjärtklappning och torr mun, men det gick jättebra. Själva den jobbiga situationen blev inte jobbig alls. Jag tog det lugnt, försökte att bara vara mig själv och inte lägga mig i underläge eller förneka migsjälv. Nu är jag jättetrött men jag är glad att jag gjorde det här. Så nu är det bara att gå vidare. En sak blev jag inte klar över dock, men det spelar ingen roll. Ibland får jag bara ta ett steg tillbaka och betrakta helhets

Dream on

Varje period av mitt liv som är präglad av förändring och nya möten av betydelse, drömmer jag de mest fantastiskt klargörande drömmar. Så också nu. Ska inte riktigt gå in på vad de handlade om, men det är ett häftigt redskap som man ju inte kommer åt i vaket, medvetet tillstånd. Att ens undermedvetna har de här kunskaperna är så spännande. Jag fick i varje fall en klarare bild av vad jag går igenom just nu, och det behövde jag verkligen. Tack, drömmarna! Ska försöka behålla kunskapen även dagtid och ha i bakhuvudet att jag vet mycket mer än jag tror. Ibland kan ju tankar och aningar bara glida förbi och försvinna, men det är faktiskt lugnande att veta att de finns där någonstans i det undermedvetna; kunskapen, intuitionen, och att man kan lita på att ens undermedvetna har rätt.

Pappa och jag

Hittade det här gamla fotot hos mamma. Pappa och jag! Pappa dog tyvärr 1991, men jag blev glad att se det här igen. Hoppas du har det bra var du än är, pappa!

Friskis-fredag

Det här missade jag.... Idag blev det jobb på Friskis hela dagen. Kan inte påstå att det hände nåt speciellt spännande alls, även om Helena påstod att den halvtimmen jag var på lunch hade det kommit in 17 Chippendale-killar, Malena Ernman samt en surfkille i shorts med brädan på axeln som skulle ta henne till Arlanda direkt efter jobbet. Jag misstänker att hon luras, men jag tror inte hon märkte nåt. ;) Och dessutom, man kan väl inte gå med en surfbräda på axeln, dom är väl JÄTTE-stora. Eller? Nää, i realiteten var väl det mest spännande att nån tappade en mössa och att en pärm inte gick att stänga utan våld. Lite spänning i vardagen är aldrig fel. Imorgon fyller min mamma år, nej förresten, på söndag fyller hon är, men vi ska dit imorgon. Kan knappt vänta, det ska bli så ofantligt kul. Och på söndag blir det Friskis-jobb igen. Och på måndag, då blir det intensivpass. Så får vi se hur det blir :D ....och det här....

Dagsläget

Hepp, dagsläget är berg-och dalbana. Inte bara dagsläget, utan livsläget känns det som. Kom just hem efter att ha jobbat på F&S Skrapan för första gången. När jag skulle gå, sa receptionist-killen att han tyckte att jag inte verkade ha gjort annat än att stå i receptionen och att de skulle vara glada att ha mig på Karolinska. Det var ju väldigt sött sagt, men samtidigt...vad fel det kändes. Och så jag med mina perfektionist-tankar, att jag aldrig riktigt duger till någonting överhuvudtaget om jag inte gör det perfekt. Och det finns ju fortfarande saker jag inte kan. Jag är inte fena på Ikanobetalningar t.ex. Och överlåtelse av träningskort har jag aldrig gjort. Alltså tycker jag att jag är rätt sopig. Fastän jag hör hur dumt det är, och hur dumt jag skulle tycka det var om nån annan sa det här. "Hur dum får man bli?" skulle jag tänka. Hepp hepp. Och så den här andra historien, som jag inte tänker gå in på, varför, varför, varför triggar det igång så obalanserade känslor a

Jaha

Meg&Tom fick mail. Det fick inte jag. Idag känns allt som typ "jaha". Väntade på ett mail som jag borde fått idag. Fick inget mail. Jaha. Vad betyder det? Ingenting? Eller just "jaha", som i "det borde jag ha förstått"?? Jag jobbade på F&S Svea som hade nyinvigning efter ombyggnad. Otroligt mycket folk. Kul på sätt och vis. Men jag var trött och hade hosta, har inte kunnat träna ordentligt på ett par dagar. Jaha. Då känns allt bara urvattnat och mesigt och TRÅKIGT. Inte ett endaste lilla fyrverkeri så långt ögat nådde. Ingen passion, ingen galenskap, inget artisteri, bara ett jätte-jaha. Med detta menar jag inte att det var nåt fel på invigningen, utan på hur jag känner mig. Som en stor tråk-bulle. Jaha. Så blir det en annan gäst som Elektra imorgon IGEN. Det känns ju som jaha så in i helvete. Nu har jag hosta och har inte övat och har inget övningsrum och jobbar bara på Friskis hela tiden men ändå. JAHA!!!??? Och så blev jag osams med mamma igen i

Stora home-makeover-dagen

Jacob och jag röjde, släpade, drog sladdar, slängde, städade....resultatet: ett alldeles eget datarum ett dubbelt så stort vardags-/sovrum Båda rummen självklart med tillhörande katt! Här lite bilder! Soffan fastnade i dörröppningen...och Jacob upptäckte ytterligare några mystiska sladdar. Självklart iklädd endast uigurmössa! ( morfar Jacob den äldre var uigur )

Vilken dag är det...??

Tappar helt kollen på vilken dag det är. Tänkte att det var måndag eller nåt sånt idag, men det är visst fredag. Det var det där med Trettondagen som ställde till det. Värst vad länge de där tre vise männen irrade runt. Men jag ska inte klaga, det är säkert jättesvårt att följa en stjärna. Nåja, på måndag är det back to business igen, nästa vecka ska jag jobba på både Svea, Karolinska, Skrapan och City. Tänkte jobba på lite nu så jag kan åka en vecka till Paris i slutet av mars. Paris, ja - Emilia åkte tillbaka i morse, Elin åker snart. Det blir tomt. Men eftersom jag alltid drabbas av stora förändringsrycket såhär i början på nya året, ska Jacob och jag ägna morgondagen åt att vända uppochner på lägenheten och byta plats på saker och ting. Jag tycker riktigt jag känner att våren stormar in. Visserligen är det -13 grader typ, men, ja...det är ljusare iallafall! Och snart är det varmare också. Varm blev jag i förmiddags när jag tog min löprunda. Det är så otroligt vackert ute! Jag var

Trettondagsafton

...spenderar man bäst med att klippa sönder gamla trasiga fotbollar och sen prova dom på huvudet. Innandömet kan med fördel användas som badmössa. Så himla snyggt! Vi värmde upp med middag på mysiga Caffé Nero och sen var vi redo! Känns som en fin Trettondagsaftonstradition tycker jag.

Belle en Rykiel

Har rea-fyndat! Rykiel pour H&M 50% rabatt! Så det blev lite underkläder. Trisse ville prova. Litegrann. Det var riktigt lugnt på sta´n, kan ju ha med kylan att göra, -16 grader i Stockholm idag. Ikväll blir det middag med älsklingarna på Nero. Först lite yoga. Ny Elektra imorgon igen, denna gång nån bulgariska. Fint att man är så het. Ska inte tänka på det. Jag kunde ha gjort mer själv. Legat på. Gud, vad jag hatar det där "ligga på". Som om man måste be på sina bara knän om att få sjunga. Precis som ingen behöver en egentligen, utan man måste envisas och truga och gärna måla upp en tjusig bild av ens fantastiska karriär. Men det kanske är jag som bara bestämmer att jag är i underläge....men det är så det känns. Helt kört känns det typ. Blir jag en sämre artist för att jag är ärlig? Vägrar tro det. Man kan ju inte gå omkring och småljuga, få det att låta som man har gjort världens operajobb och så har man sjungit i en kyrka typ. Näää, det går ju fetbort. Jag vill ju åtmi

Jag hjärta vardag

Dumskallekatt i buskarna Det är nåt skönt när det äntligen blir vardag igen. Man kan gå och handla utan att först kolla öppettiderna, man behöver inte fira nåt hela tiden, man kan äta sin vanliga halvtråkiga bra mat. Och man komma igång med sina elever, man kan börja planera våren och känna att det bara är att sätta igång. Och nu, den 4 januari (tror jag det är) blir det till och med långsamt ljusare! Massa saker att glädja sig över! Jag köpte två nya katt-toor (eller var heter "toa" i pluralis???) eftersom dum-Trisse tror att han är en tiger och alltid avslutar sitt kissande med att ställa sig upp och vicka på rumpan och spruta lite kiss rakt ut. Dumma, dumma katt! Så nu har jag köpt en röd och en blå låda med höga kanter. Där fick du, katt-pucko! Jaha, så var jag på skivstångspass. Kul, kul, kul, jag känner mig så stark! Och shit, vad jag kan göra många armhävningar! På tårna förstås, allt annat är fusk. Ska få två nya elever också, känns kul och spännande! Helena har gjor

Det där med balans

Insåg igår att jag har väldigt lätt att lägga över mitt obalanserade beteende på träningen istället för på sången.... Så jag avbokade passet imorgon, ska bara ta en liten joggingrunda istället. Idag får det bli lite yoga-asanas till Madonnas Ray of light-cd, julklapp från sonen. Nåt annat jag insåg, inte just idag, utan på sista tiden, är att jag börjar se lite konstigt. Är mycket mer beroeende av belysning t.ex. Kanske måste skaffa såna där läsglasögon, som jag och barnen brukar prova på typ Åhléns och sen skratta ihjäl oss åt att ögonen blir så roliga och att man inte ser nånting typ. Och nu kanske jag kommer se i såna. Hilfe, åldern tar ut sin rätt. Och så såg jag på Facebook att kvällens Elektra är sjuk och inte fan tänker nån på att jag finns inte. Nää, man flyger in en amerikanska som såklart sjunger rollen nånstans just nu. Ok, jag fattar, men det gör lite ont att inse att man är typ ute. Och att jag inte anstränger mig tillräckligt för att komma igen. Jag vill ju sjunga, men...