Inte bara dagsläget, utan livsläget känns det som.
Kom just hem efter att ha jobbat på F&S Skrapan för första gången. När jag skulle gå, sa receptionist-killen att han tyckte att jag inte verkade ha gjort annat än att stå i receptionen och att de skulle vara glada att ha mig på Karolinska.
Det var ju väldigt sött sagt, men samtidigt...vad fel det kändes.
Och så jag med mina perfektionist-tankar, att jag aldrig riktigt duger till någonting överhuvudtaget om jag inte gör det perfekt.
Och det finns ju fortfarande saker jag inte kan. Jag är inte fena på Ikanobetalningar t.ex. Och överlåtelse av träningskort har jag aldrig gjort. Alltså tycker jag att jag är rätt sopig. Fastän jag hör hur dumt det är, och hur dumt jag skulle tycka det var om nån annan sa det här.
"Hur dum får man bli?" skulle jag tänka.
Hepp hepp.
Och så den här andra historien, som jag inte tänker gå in på, varför, varför, varför triggar det igång så obalanserade känslor av oduglighet och övergivenhet när verkligheten är mycket enklare?
Tror det är dags för det här
Kanske too much, men hellre det.
Shirley kan sjunga, hon.
Shirley kan sjunga, hon.
Kommentarer
Skicka en kommentar