Fortsätt till huvudinnehåll

Ett steg i taget

Såhär kan det kännas ibland


Jag lär mig långsamt att ta ett litet steg i taget och inte springa och gömma mig, vilket jag annars ofta gör. Jag tänker att "det här kommer gå åt helvete, så jag tänker inte ens utsätta mig för det". Och sen är det inte så. Antingen går det inte åt helvete eller så är känslan av maktlöshet inte alls så farlig som jag tror innan.
Idag hade jag tänkt springa och gömma mig, dvs stanna hemma och inte gå till ett ställe där jag visste att det kunde bli jobbigt. Men jag bestämde mig för att gå ändå. Jag kunde inte sova och fick hjärtklappning och torr mun, men det gick jättebra. Själva den jobbiga situationen blev inte jobbig alls. Jag tog det lugnt, försökte att bara vara mig själv och inte lägga mig i underläge eller förneka migsjälv. Nu är jag jättetrött men jag är glad att jag gjorde det här.
Så nu är det bara att gå vidare.
En sak blev jag inte klar över dock, men det spelar ingen roll.
Ibland får jag bara ta ett steg tillbaka och betrakta helhetsbilden istället för detaljerna.
Och drömmarna hjälper mig, jag blev så lugn av den kunskapen.
Det här låter flummigt, och det är det kanske, men mig hjälper det.

Kommentarer

  1. Det värsta med sådana situationer är ju allt man målar upp för sig i förväg. Jag gör likadant själv, ständigt. Men det enda vettiga man kan göra är ju att försöka landa i situationen och vara sig själv och ta det som kommer – precis som du skriver att du gjorde. Brava!

    Tant Besserwisser, also known as Katrin

    SvaraRadera
  2. Ja precis så är det! Och man målar upp samma katastrof varje gång - och sen är det inte så farligt. Vilket ju är underbart.
    Men att man aldrig lär sig... ;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...

Update

Förkyld. Trött. Stel. Inget kan få mig mer ur humör än när jag inte känner mig pigg och energisk. Mitt knä har krånglat, min höft har gjort ont och min ländrygg förvandlades till en säck cement när vi gjorde halvbryggan på lunchyogan i onsdags. Idag var planen att träna, men jag är ledig och orkar inget mer än att gå en ordentlig promenad med djuren. Djuren, ja! Egon rymde förra veckan. Inte bara en liten rymning, utan han bara stack. Hundarna fick bada lite vid Brunnsviksbadet, och även Egon, som inte brukar vilja bada lika mycket som Smilla, ville skutta lite i vattnet så jag släppte kopplet. De skuttade runt lite, började jaga varann och vips så stack den lille busen upp i skogen, som ett skott, med kopplet slängandes efter sig. Smilla kom tillbaka, men Egon var försvunnen. Jag skulle leda yoga lite senare, hade ingen telefon med mig, sprang hem med Smilla, hämtade telefon och cykel, Mona kom och hjälpte mig att leta, men den lille var försvunnen. Fick ställa in yogan, ringde ...

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...