Fortsätt till huvudinnehåll

Ett steg i taget

Såhär kan det kännas ibland


Jag lär mig långsamt att ta ett litet steg i taget och inte springa och gömma mig, vilket jag annars ofta gör. Jag tänker att "det här kommer gå åt helvete, så jag tänker inte ens utsätta mig för det". Och sen är det inte så. Antingen går det inte åt helvete eller så är känslan av maktlöshet inte alls så farlig som jag tror innan.
Idag hade jag tänkt springa och gömma mig, dvs stanna hemma och inte gå till ett ställe där jag visste att det kunde bli jobbigt. Men jag bestämde mig för att gå ändå. Jag kunde inte sova och fick hjärtklappning och torr mun, men det gick jättebra. Själva den jobbiga situationen blev inte jobbig alls. Jag tog det lugnt, försökte att bara vara mig själv och inte lägga mig i underläge eller förneka migsjälv. Nu är jag jättetrött men jag är glad att jag gjorde det här.
Så nu är det bara att gå vidare.
En sak blev jag inte klar över dock, men det spelar ingen roll.
Ibland får jag bara ta ett steg tillbaka och betrakta helhetsbilden istället för detaljerna.
Och drömmarna hjälper mig, jag blev så lugn av den kunskapen.
Det här låter flummigt, och det är det kanske, men mig hjälper det.

Kommentarer

  1. Det värsta med sådana situationer är ju allt man målar upp för sig i förväg. Jag gör likadant själv, ständigt. Men det enda vettiga man kan göra är ju att försöka landa i situationen och vara sig själv och ta det som kommer – precis som du skriver att du gjorde. Brava!

    Tant Besserwisser, also known as Katrin

    SvaraRadera
  2. Ja precis så är det! Och man målar upp samma katastrof varje gång - och sen är det inte så farligt. Vilket ju är underbart.
    Men att man aldrig lär sig... ;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gå på stan....

....är inte min favoritsysselsättning och redan idag, den 21 november, var julskyltningen i full gång. Tröttnade på att sitta och vänta på Jacob i Gallerian, gick ut och tog några bilder istället. Till slut kom han och blev det ett par vinterkängor och när jag kom hem fick jag en puss av min älskling Tussen. Innan dess åt jag lunch med Sandra, mysigt, och en massa hundprat! Ikväll blir det nog sushi tror jag. I det stora hela en lugn skön måndag!

Mission accomplished

Tyckte den här bilden var så söt...en Welsh Corgi har blivit mamma till några ankungar :) Idag har jag varit riktigt effektiv, först träning (jobbigt!), sen städa, fixa i badrummet, tvätta och sy gardiner. Nu ska jag ordna lite middag, det blir laxbitar marinerade i vitlök, chili, citron och oyster-sauce och till detta serveras bulgur, som J numera äter, nästan vuxen som han är. Hade ett röstmeddelande från Hundstallet på mobilen, tyvärr verkar det som om min älskling Utah gärna jagar katter....men vi ska prata lite mer så får vi se. Nu är det matlagningsdax!

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...