Fortsätt till huvudinnehåll

Cementen borta!

Såhär ser jag ut när jag är hemma med katterna en tisdagskväll


Som jag skrev, har det känts som jag har fått en säck cement på huvudet hela dagen.
Antar att detta har att göra med...ja, alla möjliga krångliga saker, eftersom jag alltid reagerar fysiskt på typ allting. Huvudvärk, ont i magen, feber, rinniga ögon...allt kan vara en slags stressreaktion hos mig.
Tog en kopp kaffe i eftermiddags, Jacob kom hem från skolan och simsalabim så var jag pigg igen. Sen hade jag en ny elev, det var bara andra gången hon var här, och det kändes bra och roligt. Och sen åt vi sushi, sonen och jag.
Och nu känner jag mig riktigt taggad inför morgondagen!
Trodde jag höll på bli sjuk, men det var kanske inte så.
Så imorgon är jag redo för nya hjältedåd!
Vem vet, imorgon har jag kanske 39 graders feber, men just nu känner jag mig som Superwoman!
Och man ska ju leva i nuet, så jag går ut hårt med min superkänsla här hemma med katterna ikväll.
Tomorrow is another day.

Kommentarer

  1. helenaflickan27 januari 2010 kl. 07:56

    hej hej gunilla!

    hoppas att du slapp febern och vaknade fridfullt i harmoni med allt... snart kommer snöstormen så då kan vi båda leva ut våra aggressioner! :) Eller boa oss inomhus och kura ihop...

    Lånade din superwomanbild till min blogg, den var något sexistisk men fin :)

    Jag har hittat en ny låt jag måste lära mig! Den där Lady in Red! Den är så fin. Och sen har jag hybris och hörde ngn whitney houston-låt på radio och tänkte att joooo nog kan jag sjunga den. Jag behöver tas ner på jorden tror jag :)

    vi ses!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...
Skicka en kommentar
Läs mer

Positiv till överdrift?

När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!
6 kommentarer
Läs mer

Och så var det drömdags igen...

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen...
3 kommentarer
Läs mer